Ibland kan jag inte låta bli att undra: hur perfekt måste ett manus vara?
Superduperperfekt, säger de som har egen erfarenhet, antingen av att få sina romaner antagna eller av att ge ut andras verk (eller både och). Och fast du tror att det är så superduperperfekt, så kommer du ändå att få skriva om det femhundrasextio gånger innan redaktören är nöjd och boken kan tryckas.
Så man skriver om och skriver om, jobbar med personporträtten, miljöbeskrivningarna, intrigens uppbyggnad. Bearbetar spänningsmoment med alla knep man hör talas om (eller kommer på själv). Visar istället för att berätta. Lägger in hintar och ledtrådar till vad som komma skall. Använder alla sinnen. Och så vidare. Allt för att uppnå perfektion.
Och lik förbannat finns det så många asdåliga böcker på marknaden, med taffliga miljöbeskrivningar, personporträtt platta som klippdockor, förutsägbara intriger.
Kan någon förklara för mig hur det hänger ihop? För det är helt uppenbart att kvalitet inte är lika med försäljningssiffror.
4 kommentarer:
Jag håller helt med dig. Det är en av de saker som faktiskt fått mig att våga satsa, om det här kan bli publicerat kan jag också. Men nu börjar jag få kalla fötter, för jag är snart vid inskickningsdags. Men tycker allt att du har en poäng. Hur kom vissa igenom det nålsöga som verkar finnas som infart till alla förlag.
Det funderar jag också på många gånger, fast efter att ha läst en hel del manus så är jag ändå förvånad över hur oredigerade många verkar, eller så är det inte så många som har förmågan att redigera - det kanske är det som gör en god författare.
Jag undrar också hur så mycket skit kan bli utgiven (och sedan bli populärt!!). Men herregud vad tråkigt det låter när du beskriver redigeringen. Skönt att jag inte har några heta drömmar om att bli utgiven...
Samtidigt, vissa fall kan jag förstå. Böcker där författaren berättar en god historia, men kanske inte har brytt sig så mycket om språkliga finesser, och det gör inte så mycket, för det är fortfarande en god historia. Och uppenbarligen bryr sig många inte om språkliga finesser.
Och sedan är det ju lättare att marknadsföra ett redan känt namn, det förklarar onekligen en hel del skit som ges ut.
Elin: Det är med att redigera lär man sig ju också ju mer man skriver. Jag minns ju de böcker jag skrev klart när jag var i tonåren, inte sjutton redigerade jag mer än stavfel och enstaka formuleringar. Jag förstod ju inte att det behövdes. Å andra sidan gjorde jag ju inte seriösa försöka att få de romanerna publicerade heller. Jo, en skickade jag visst in till en tävling. Men som sagt. Tonåring. Innan internet slog igenom.
Idag känns det som tjänstefel av en aspirerande författare att inte kolla upp vilka krav som finns på manus och inte åtminstone försöka göra något åt det.
Skicka en kommentar