Att släppa på kraven och bara vara

Idag har det inte hänt mycket. Stella är fortfarande magsjuk, kräkningarna har lugnat ner sig, men lite rundkoll på nätet stärker mina misstankar att det handlar om rotavirus, som tydligen kan vara en segdragen historia, med återfall precis när man trodde det var bra. Jag minns att Dante hade någon konstig magsjuka när han var drygt ett och ett halvt, när han bara kräktes om nätterna. Varje dag var han som vanligt, och man tänkte att NU är det över, och så kom natten, och - nähä. Nästan en vecka höll han på så. Kan mycket väl ha varit rota.

Hur som helst. Vi har suttit i tv-soffan och myst mest hela dagen. Och när jag satt där och kramade mina två gosiga små ungar, så slog det mig, så där som det gör ibland, att vad bra jag har det. Det är söndag, vi tar det lugnt och slappar, det händer inget särskilt, men det måste faktiskt inte hända en massa grejer hela tiden.

För en stund där släppte jag på kraven och det dåliga samvetet att jag inte hittar på en massa aktiviteter med mina barn. Att jag inte ägnar varenda ledig minut åt att skriva  redigera "Skymningstid", söka jobb, försöka klura ut vad jag egentligen vill med mitt liv, inte tränar, inte målar de ännu omålade badrumslisterna, viker tvätt eller tar tag i den där stora högen med kläder som borde lagas.

För en stund nöjde jag mig med att bara vara i nuet, njuta av att sitta inklämd mellan två varma barn i soffan, snusa den ena i det mjuka bebishåret och krama den andres axlar.

Jag borde göra det oftare, mycket oftare.