En av mina favoritbloggare, Maria Turtschaninoff, skriver om hur fel det kan bli när man försöker hitta på för mycket när man skriver. Jag håller med henne. Jag kan känna att jag har lite av samma problematik med delar av "Skymningstid", fast ur en annan vinkel - problemet där är att få in händelser på ett naturligt och logiskt sett.
Jag vill gärna tro att jag skriver karaktärsdrivet, men jag måste erkänna att det inte är riktigt sant. Ibland förälskar jag mig i händelser, saker jag vill ska hända i berättelsen, och har lite för svårt att släppa dem även när karaktärerna strävar åt ett annat håll. Händelsen jag främst tänker på i "Skymningstid" är att en av huvudpersonerna sätter sig själv i klistret rejält och hamnar i häktet. Just den biten känns som en karaktärsdriven händelse, i ett desperat försök att göra rätt blir allt bara tokfel (enligt principen först går det illa, sedan blir det ännu värre). Att få ut personen, däremot, har visat sig mycket svårare att göra på ett vettigt sätt. Först helt nyligen insåg jag att personen som hjälper till måste göra det av helt andra skäl än vad jag från början angav. Nästa problem är att också den personen behöver hjälp - och så vidare. Och sekvensen kan inte strykas, eftersom det påverkar alldeles för mycket av vad som händer senare.
Det är lite samma sak. Istället för att utgå från vad jag faktiskt vet så har jag hittat på lite för mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar