Glada nyheter

Jag är nog lite smått galen. Jag har nästan bestämt mig för att hoppa på maratonskrivutmaningen NaNoWriMo. Jag tror till och med jag vet vad jag ska skriva om. Tid? Nej, vem sjutton har tid? Men, som min käre make påpekade när jag undrade hur folk har tid med scrapbooking, det handlar om prioriteringar. Mindre tid åt internet, mer tid åt skrivandet. Och är jag tvungen att skriva 1700 ord om dagen så är jag ju så illa tvungen att prioritera, eller hur?

Kanske är jag fortfarande lite hög av glädjeruset att ha blivit erbjuden ett jobb. Okej, det är ett vikariat, jag vet inte hur länge och i vilken omfattning, bara att det är deltid, men det gör inte ett dugg, jag är bara så glad att jag ska få arbeta, som en riktig, vuxen människa igen.

Och i helgen ska jag till Uppsala och Kontext.

Urk urk

För en gångs skull blev jag den i familjen som blev sjuk först. Halsont igår blev frossa igår kväll och en rätt så usel natt och förmiddag. Just nu har jag lyckats dricka ett halvt glas apelsinjuice, lite te och ätit några tuggor av en macka, samt tagit en Panodil, så jag orkar sitta upprätt en liten stund. Jag kan inte beskriva i ord hur tacksam jag är att förkylningen för en gångs skull slog till medan Christian är hemma. Jag kom ju seriöst inte upp ur sängen imorse, jag vet inte hur jag skulle ha fixat att ta hand om Dante.

Jag antar att man biter ihop och gör det, på något sätt.

Idag har skolorna studiedag och Dante är därför ledig från dagis. Även farmor är ledig pga studiedagen och har därför lånat barnbarnet. Tyvärr gick mina käcka planer på allt jag skulle göra idag i stöpet, men jag får väl lägga mig i sängen och vara sjuk igen och njuta av tystnaden.

Imorgon måste jag vara frisk, för då flyttar mina föräldrar ut ur huset och staden och till landet, och jag har lovat att vara chaufför åt mamma medan pappa dirigerar flyttgubbarna.

Saker jag inte ser fram emot

När jag lämnade Dante på dagis i morse möttes vi av en skylt med det skojiga budskapet att "nu har magsjukan kommit till förskolan", följt av uppmaningen att barnet ska stanna hemma tills det gått 48 timmar sedan sista kräkningen/diarrén. När jag skulle hämta Dante på eftermiddagen berättade en av fröknarna att ett av barnen hade fått vattenkoppor.

Vi verkar ha ett par spännande veckor framför oss.

Det är min tur nu

Som flera av er vet, så jobbade jag tidigare i en klädaffär. Där hände det lite då och då att man, medan man uppenbart stod och hjälpte en kund, blev avbruten och tillfrågad av en annan kund: "Har du den här i storlek fyrtio?" "Finns den här i andra färger?" "Vad är det för material i de här tröjorna?"

Ingen ursäkt, inget inväntande på sin tur. Bara ett i mina ögon rätt så hänsynslöst antagande att de hade rätt att tränga sig före, att jag som butiksanställd kunde serva två kunder samtidigt. Vilket man kan, ska jag kanske tillägga - men det är betydligt mer stressande för säljaren. Dessutom var det här inte den sortens butik som var fylld av kunder från morgon till kväll, i regel var det ganska lugnt. Och allt som oftast blev den första kunden undfallande artig av den där "världen finns till för mig"-attityden och föreslog genast att jag skulle hjälpa kund nummer två "så länge".

Jag brukade artigt men bestämt be kund nummer två att vänta lite, så skulle jag hjälpa henne så snart jag kunde. De flesta accepterade detta, men en och annan envisades, till min irritation.

Givetvis händer det här mig som kund ibland också. Senast idag, på Ica. Medan kassören stämplade in mina grejer, höll mannen bakom mig ett ett sexpack öl och frågade, till synes utan att ens ha lagt märke till att kassören var upptagen, om det var de här som var billiga nu. Kassören blev för ett ögonblick förvirrad, trodde han syftade på någon av mina varor, kanske tänkte att vi var i sällskap eftersom han så tydligt verkade tro att det var hans tur. Sedan svarade hon snällt på hans frågor medan hon tog betalt av mig.

Jag hade en sådan lust att luta mig fram och som i förtroende berätta för henne att det är helt okej att be en kund vänta. Det är okej att markera för kunden att hon inte ska behöva göra två saker samtidigt, vilket är stressande för henne och oartigt mot mig, den första kunden.

Jag gjorde inte det. Hade mannen bakom mig varit utom hörhåll, kanske. Nu suckade jag bara inombords och undrade varför en del människor tror att de alltid har rätt att gå före andra.

Veckans husmorstips

Dags att städa? Har du fläckar du inte får bort? Lösningen heter våtservetter. Ni vet sådana som man använder på bebisrumpor. De tar bort allt. Fettfläckar. Bläckfläckar. Klister. Gamla ingrodda fläckar på en potta som tillbringat åtskilliga år i ett källarförråd.

Här står det lite mer om våtservetter för barn. Jag måste säga att jag inte längre är jättesugen på att använde dem till Dante, inte för att vi någonsin använt dem särskilt mycket, men ändå.

Men städning är de grymt bra till.

Väggsparkar och glassplitter

Jag är sjukskriven några dagar. Orsak: diffus. Jag har helt enkelt tvingats inse att jag inte mår så bra. Stress över att inte få något jobb, frustration över att tvingas vara hemma mot min vilja, den ständiga jouren det innebär att vara "ensam mamma" när Christian jobbar, allt det där har fyllt bägaren som nu är på väg att rinna över. Några droppar har redan spillts. För några dagar sedan rusade jag i raseri ut i sovrummet och riktade en mycket snygg spark mot en vägg. Och i förrgår smällde jag igen en bildörr alldeles för hårt. Två snabba lärdomar vill jag dela med mig utifrån detta:

1. Sparka aldrig med full kraft mot en regelvägg med gipsskiva. Den kommer att gå sönder.

2. Det är inte roligt att sopa glassplitter. Eller att köra bil på motorväg utan sidoruta.

(Till mitt försvar vill jag påpeka att det enligt insatta personer inte ska gå att slå igen en bildörr så hårt att rutan spricker. Rutan kan alltså ha haft en skada redan innan, men det är förstås omöjligt att veta så här i efterhand.)

Efter väggsparken insåg jag att något måste göras. Det resulterade i en hel del funderande, en smart plan, och det väldigt harmoniska och insiktfulla förra inlägget på den här bloggen. När jag stod på Ica Maxis parkering och betraktade de sorgliga resterna av vår bils främre sidoruta, förstod jag att saker och ting kanske är en smula värre än jag trott, och att jag faktiskt inte mår bra.

Min älskade man insåg det också, tvingade mig att sjukskriva mig och kom hem från båten. Han har gett mig frukost på sängen och strikta order att ta det lugnt. Samt att inte förstöra mer av vår egendom, det kan bli så dyrt i längden.

Så den här veckan är det vad jag ska göra. Inte hetsa upp mig över jobbsökandet, bara ta det lugnt, hitta mitt fokus, det som ger mig balans i vardagen.

Jag ska försöka laga väggen också.

Kanelburken har kommit tillrätta!

Just det, den mystiskt försvunna kanelburken har dykt upp igen. Vi har ett köksbord med lådor under bordsskivan. Där hade den gömt sig, den lilla rackaren. Min teori är att det är Christian som lagt den där för att inte Dante skulle sitta och gråta förtvivlat för att han inte fick leka med den med grötkladdiga händer. Nu är allt i alla fall frid och fröjd i köket, och för att fira åt jag min fil med vetekli, socker och massor av kanel imorse. (Nämnde jag att jag är gravt kanelskadad? När det ska vara kanel ska det vara mycket kanel.)

Igår tog jag en TV- och datorfri dag. TV-biten är inget större problem - så mycket tittar jag inte på TV ändå - och dessutom fuskade jag faktiskt och kollade fem minuter på Pingu tillsammans med Dante, men det räknas inte tycker jag. Datorn var värre. Bara alla hundra grejer jag absolut kände att jag måste kolla upp på nätet (och som jag självklart inte alls minns idag, så viktigt var det). Idén fick jag när jag läste i Amelia Höst. Banal tidning, jag vet, men ibland har den sina poänger. Jag ska fortsätta med TV- och datorfritt någon gång i veckan, tänkte jag. För det blir allt några timmar per dag jag faktiskt skulle kunna lägga på annat. Undantaget är givetvis att jag får sitta vid datorn och skriva, och även söka jobb. Framför allt är det den trevliga men ack så beroendeframkallande tidstjuven Internet jag ska hålla mig borta från.

En annan rätt vettig grej jag fick med mig från Amelia var det där med att hitta sitt flow. Flow, det är när man gör något som man går helt upp i, man glömmer tid och rum, det är så roligt och ger en energi. Självklart är det skrivande som är mitt flow, men tyvärr har jag nog glömt bort det lite det senaste året. Jag har gått i fällan att a) göra skrivande till något ouppnåeligt (sen ska jag skriva tänker jag, men det där hägrande "sen" kommer ju aldrig), och b) göra skrivandet till ett måste ("nu måste jag skriva i en timme innan jag hämtar Dante på dagis").

Hemligheten är att tänka om. Hitta tillbaka till känslan jag hade på den tiden då skrivandet var något jag ville, längtade efter. På samma sätt som jag idag tänker "nu vill jag sätta mig framför TV:n och kolla på det där inspelade avsnittet av Heroes" eller "nu vill jag gå ut och gå en promenad", så kan jag lika gärna tänka "nu vill jag sätta mig och skriva en stund".

Och en annan läxa jag behöver lära mig: man måste inte ha en hel timme på sig för att få något gjort. Sätter jag mig tio minuter med min roman eller något annat skrivprojekt, så är det tio minuters steg framåt. Om jag väntar tills jag har gott om tid står allting stilla så mycket längre.

Visst är författande ett jobb, man kan inte bara vänta på inspiration, och så vidare, jag har hört det, jag har läst det, jag vet det av egen erfarenhet. Men när jag hela tiden skjuter upp något jag egentligen vill göra bara för att jag inte tycker mig ha tid, eller för att det är enklare att läsa foruminlägg på något community, då krävs en ändring. Och jag tror att det jag behöver är att hitta tillbaka till skrivglädjen, så jag tänker ge den strategin ett försök.

Jag har knappast något att förlora.

Dumma mamma

Note to self: aldrig aldrig ALDRIG gå på promenad med Dante utan att ha med sig bärsjal, skor (till Dante) samt regnkläder (till densamme).

Nej, men det regnar ju, så han ska ändå helst inte upp ur vagnen och jag kan ändå inte bära honom utanpå en regnblöt jacka, och förresten är han ju jättetrött och kommer snart att somna och det är ju det som är poängen med hela promenaden.

En timme senare hade den lille fortfarande inte somnat, men började däremot tycka att det var tråkigt att åka vagn. Han ville bli upplyft. Jag försökte berätta för honom att jag inte hade något att bära honom i, men han insisterade, så jag tänkte att han får väl sitta på höften så länge jag orkar (här vill jag bara inflika att min lilla guldklimp troligen passerat 14-kilosstrecket nu). Nej, då var det inte heller bra. Den lilla solstrålen var nu ett väldigt argt åskmoln som skrek och ville ner på marken. (Och här vill jag inflika att han hade på sig mjukisbyxor och mockasiner - han ska ju ändå bara sova i vagnen - samt att det alltså hade regnat och var blött på marken.)

Jag ägnade en god stund åt att försöka övertala honom om att han hade två alternativ, antingen sitta i min famn eller i vagnen, men han envisades med att båda dessa alternativ var förkastliga och att mamma var dum.

Mamma kände sig verkligen dum. Medan mitt tålamod försvann i rasande fart försökte jag få ner honom i vagnen, vilket han vägrade, och till slut lackade jag ur och satte ner honom på den blöta asfalten medan jag vände sittdelen framåt och höjde sätet till sittläge igen, ackompanjerad av Dantes illvrål. (Jag vet nämligen av erfarenhet att när det blivit tråkigt att åka åt ena hållet så kan det andra hållet duga en stund.) I med ungen - han protesterade men vred sig i alla fall inte som en väldigt stark mask längre - dra några djupa andetag, krama mitt barn och sedan började gå.

Dante kluckade glatt, och satt sedan tyst och nöjd framåtvänd i ca fyra minuter, varpå huvudet föll ner och han slocknade. En lätt darrig mamma fällde ner sätet till liggläge, drog upp suffletten, drog ytterligare några djupa andetag och ägnade en tanke åt de boende på villagatan som eventuellt bevittnat (och hört) kampen mellan mor och son. Jag är övertygad om att de tyckte att jag var en hemsk mamma, men det skiter jag faktiskt i eftersom jag vet hur läget var.

Däremot gör jag ännu en gång den mentala noteringen: aldrig aldrig ALDRIG gå hemifrån utan att vara beredd på att min son behagar bli buren eller gå på marken en stund. Aldrig.

Mysteriet med den försvunna kanelburken

Jag skulle ha kanel på filen imorse. Kanel, vetekli och lite socker, en inte alls dum kombination jag nyligen lärt mig. Jag visste att det stod en näst intill oöppnad kanelburk bland kryddorna.

Uppenbarligen hade jag fel.

Jag har letat på alla upptänkliga ställen den skulle ha kunnat hamnat på. Den är fortfarande borta. Jag vet att den har existerat eftersom jag köpte den inför ett anfall av huslighet när jag bakade bullar för ett par veckor sedan. Då behövde jag den aldrig eftersom det räckte med den kanel som var kvar i den gamla burken. Däremot har jag ett svagt minne av att vi öppnade den helgen därpå när vi åt risgrynsgröt (ja, man får äta risgrynsgröt fast det inte är jul!). Därefter har den tydligen fått ben och bestämt sig för att besöka sina burkkompisar i ett parallellt universum. Eller nåt.

Förmodligen ett ställe som ligger ganska nära platsen dit kulspetspennor färdas för att aldrig mer återses.

Tomt

Jag hade något jag ville blogga om. Men dessvärre verkar min hjärna ha stängt av sig för tillfället och såvitt jag minns har min dag varit fullkomligt händelselös.

Jag tror jag får sätta mig i soffan och bläddra i tidningar igen.

Jodå, bloggen lever

Hej och hå. Så har det helt plötsligt gått nästan en månad utan inlägg här. Det måste ha varit en synnerligen händelselös månad.

Nåja. I mitt li vhar det inte hänt så mycket. Jag är fortfarande arbetslös. Dante går på dagis, växer och frodas och fortsätter att babbla på sitt alldeles egna språk. Christian jobbar fortfarande på båt. Vi är friska förutom enstaka förkylningar. Nog om detta.

Jag antar att jag skulle kunna försöka kika in här emellanåt och helt enkelt skriva av mig de där små funderingarna, de där som ramlar in i huvudet och ut igen innan man hinner fånga dem ibland.

Hur som helst så tänkte jag börja med att uppdatera högerkolumnen. Tanken är ju att det som står där ska vara aktuellt.