Projekt komma i mina kläder igen påbörjat!

Nu är det dags att få ändan ur vagnen, ta tag i mitt liv och se till att bli av med de där sista förargliga kilona som sitter kvar sedan graviditeten. Eftersom amningen lite oplanerat är avslutad kan jag dessutom hålla en lite högre viktminskningstakt än jag tänkt från början. Medlemskap i Viktklubb är ordnat, och igår åt jag helt perfekt enligt planen. Go me!

Utveckling

Det känns som om det har hänt otroligt mycket med Dante på bara ett par veckor. Han drar sig upp till stående. Han sitter på knäna. Han "går" med vår hjälp. Han tror att han kan stå utan att hålla i sig (vilket han inte kan). Han stället sig upp i sängen på morgnarna och pratar tills jag flyttar över honom till mig. Han härmar ljud (särskilt när pappa gör djur-ljud). Han skrattar när vi gör grimaser och härmar hans lustiga miner. Han skrattar åt vissa ord ("prutt!"). Han leker titt-ut med oss (istället för tvärtom). Kort sagt känns det som om han har blivit ett mycket större barn, och jag känner att jag börjar se honom mindre och mindre som en bebis nu. (Förutom när han gråter - då är han inte stor.)

Amningen kan nog betraktas som avslutad nu. Han har småsnuttat ett par gånger de senaste dagarna, men inget alls det senaste dygnet, och visar inget intresse för det heller. Jag har sakteliga börjat vänja mig vid tanken och börjar faktiskt tycka att det är ganska skönt att det slutar på det här sättet, på Dantes villkor (även om det inträffade tidigare än jag hade velat). Så nu blir det till att lägga amningsbehåarna på hyllan och leta fram de gamla (snygga) behåarna igen. Om jag kan ha dem fortfarande. Måste kolla vad jag ha för storlek nu för tiden...

En ammande mammas bekännelse

Den senaste månaden har Dante börjat fasa ut amningen på egen hand. Det som förut var mellanmål på dagen har blivit korta snuttningar, amningen vid nattningen har gått från nödvändigt till trevlig till försumbar, nattamningen är helt borta och morgonmålet, som varit en stadig fixstjärna länge nu, har valts bort flera gånger i veckan. Jag erbjuder vid alla tänkbara tillfällen, men blir allt oftare ratad.

Ju mindre han ammar desto mindre mjölk producerar ju jag, vilket i sig leder till att hans intresse minskar ännu mer. Det är inget ovanligt med bristande amningsintresse i hans ålder. Många barn - särskilt om de får napp och välling i nappflaska - har en intressesvacka runt 8-11 månaders ålder ungefär. Och vill man sluta amma är det ju smidigt att utnyttja det och passa på. Problemet är att jag egentligen inte vill sluta amma. Jag har hela tiden tänkt amma i minst ett år, och allt eftersom tiden gått har jag snarare sett ett amningsavslut i höst eller vinter än nu i vår eller sommar.

Det kan gå att fortsätta amma. Jag kan göra ett seriöst försök, fortsätta erbjuda, skära ner på nappanvändandet och se om det funkar. Problemet är att om jag lyckas, kanske det dröjer längre än jag tänkt mig till nästa intressesvacka dyker upp. Det kan hända att Dante inte alls är med på noterna om jag vill sluta i höst. Det kan mycket väl hända att han vill fortsätta amma upp i treårsåldern om vi fortsätter nu. Så länge är jag inte riktigt beredd att hålla på (känns det som nu åtminstone).

Just nu lutar jag åt att sluta nu, eller rättare sagt, låta Dante avsluta amningen i sin egen takt. Det känns bra att det är han som får välja, men samtidigt känner jag mig lite ratad. Jag insåg nu på morgonen att jag har en bild av mig själv som en Ammande Mamma som Ammar Längre Än De Flesta. Det satt ganska långt in att erkänna att det är så. Jag kanske måste acceptera att jag är en bra mamma ändå, att vi har mycket annat mys och gos än bara amningen.

Jag vet ännu inte hur jag ska göra. Just nu försöker jag skära ner på nappanvändandet av ett annat skäl också, nämligen att det vore bra om Dante lärde sig somna utan napp, något jag tror skulle göra det lättare för honom att somna om själv på natten. Jag fortsätter erbjuda bröstet, åtminstone idag. Kanske kommer jag fram till ett beslut sedan.

Nu ska jag ändra underrubriken till min blogg. För att jag bara "ska amma lite först" stämmer inte längre.

Picknick vid Härlanda tjärn

Och apropå böcker...

...Den här är fanimej ännu dummare.

Tanklöst

Och så läser jag Aftonbladet igen medan Dante använder bokhyllan för att lära sig stå. Idag var det den här artikeln som fångade min uppmärksamhet. Franska författaren Corinne Maier uppmanar folk att inte skaffa barn och listar 40 skäl till detta i en bok. Hon säger sig ångra att hon skaffade sina två barn.

Vad skönt det måste kännas för hennes barn att veta. Vad älskade och värdefulla de måste känna sig. Vad bra den insikten måste vara för deras självförtroende.

Till råga på allt är kvinnan psykoanalytiker. Undrar om hon kan tänka sig betala sina barns framtida terapi?

Chokladfrossa eller lyxshopping

Om man har för mycket pengar man inte vet vad man ska göra med så kan man nu boka resor i Sex and the City-karaktärernas fotspår. New York, shopping, klubbar, lyxigt, trendigt, svindyrt. Aftonbladet har en omröstning, där det visar sig att en förkrossande majoritet vill gå i Carries fotspår. Själv väljer jag Miranda. Promenad i Central Park och chokladfrosseri. Enkelt.

Jag antar att jag helt enkelt föredrar choklad framför Manolo Blahnik.

Amningshysteri och samhällets normer

Fastnade såklart på Aftonbladet, och kan inte låta bli att kommentera den här artikeln, och även kommentarerna kring den.

Folk som av olika anledningar haft problem att få amningen att funka, eller inte velat amma, pratar gärna vitt och brett om "amningshysterin" och "amningsfascisterna" i Sverige. Nu kanske jag hade sett saken annorlunda om jag själv varit i den situationen - för oss funkade amningen ändå bra efter lite inledande krångel, och jag var väldigt inställd på att amma, eftersom jag är övertygad om att amning är det bästa för barnet, och mamman, av flera skäl.

Men vad som slår mig så fort "amningshysterin" dras upp, är alla de som vittnar om motsatsen. Om barnmorskor och BVC-personal som börjar tjata om ersättning fast det egentligen inte verkar behövas. Och framför allt om en tämligen stelbent amningsnorm som verkar finnas i Sverige. Den ser ut ungefär så här:

- Du ska amma ditt barn när det är nyfött (annars är du en dålig mamma som inte vill ditt barns bästa)
- Du ska helamma i fyra månader
- När barnet är fyra månader ska du börja ge det puréer och gröt
- När barnet är sex månader ska du börja ge det välling. Ungefär då ska det också äta lite större matportioner. Och eftersom det här och var hävdas att barn behöver inte äta på natten efter sex månaders ålder så är det bäst att du börjar dra ner på nattamningen också (även om ditt barn "protesterar").
- Du ska sluta amma ditt barn när det är någonstans mellan 6 och 10 månader. När det passerat 8 månader bör du inte amma det mer än ett par gånger per dygn och helst inte offentligt.
- Du är udda och lite underlig om du fortfarande ammar ett barn som är över året. I synnerhet om du ammar det mer än en eller ett par gånger per dygn.

Detta trots att de svenska riktlinjerna talar om helamning (dvs. enbart bröstmjölk och AD-droppar, inte amning och smakportioner som många verkar tro) i sex månader och att det är "fördelaktigt om bröstmjölk utgör en del av kosten under hela första levnadsåret eller längre" (min kursivering). (WHO rekommenderar för övrigt att man ammar sina barn i två år eller mer, och tvärt emot vad många tycker om långtidsamning så är det rent biologiskt det naturliga för människan - vi är gjorda att ammas till ungefär två till fem års ålder, eller rentav ännu längre.

Jag ska erkänna att jag har svårt att förstå hur man kan välja bort amningen, men jag tror inte det automatiskt gör någon till sämre mamma. Jag anser att man kan göra mycket värre saker mot sitt barn än att inte amma det (även om vi utelämnar uppenbara övergrepp ur diskussionen). Men vad som gör mig irriterad är att det gnälls om amningshysteri, samtidigt som normen slår lika hårt mot de som av olika anledningar ammar sina barn längre och oftare än de flesta andra.

Jag skulle önska att BVC var bättre på att följa direktiven och berätta varför det är bra att helamma sex månader och amma ett år eller mer, men jag skulle också önska att de stöttar mammor som inte vill amma, eller inte orkar kämpa med något som inte fungerar för dem, för trots allt verkar många av de här mammorna ha känt sig tvingade till att fortsätta försöka amma trots att de mått dåligt av det. Och jag skulle önska att folk i allmänhet lät amningen vara upp till var och en. Låt folk amma sina femåringar eller flaskmata sina tvåveckors.

För övrigt anser jag att det bara spär på all eventuell skuld att göra amningen till en jämställdhetsfråga. Det går att vara jämställd på oändligt många andra sätt.

Just det, jag har en blogg också

Uj uj. Nästan två veckor sedan sist. Det är med bloggande som med träning, ungefär. Det är en vana, och gör man bara några dagars uppehåll blir det plötsligt väldigt svårt att börja igen.

Så, vad nytt sedan sist? Jag och Dante har varit i Stockholm. Vi åkte tåg. Intressant för mig (att ta sig på och av tåget med en överlastad vagn, ryggsäck på ryggen och Dante på magen) och jättespännande för Dante (titta ut genom rutan, titta på fläckarna på rutan, flörta med medpassagerarna, stjäla medpassagerarnas saker som dessa oförsiktigt nog lagt ifrån sig på bordet, tugga på tågtidningen Kupé, kolla vilka som finns på andra sidan sätet...). Båda vägarna somnade Dante till slut av pur utmattning. Jag med.

En segdragen förkylning gjorde att vi bestämde oss för att hoppa av babysimmet. Synd, för det var ju så roligt, men när vi missat tre gånger av nio, och dessutom hade ett par gånger från tidigare kurser att simma igen så började det kännas ganska hopplöst. Vi får gå och simma själva med Dante när snuvan är borta, och så blir det förhoppningsvis ny kurs till hösten istället.

I fredags besökte jag Baby&Barnmässan (utan barn, vilket jag var rätt glad för när jag klev in genom dörrarna och genast drabbades av barnvagnsträngseln). Jag shoppade faktiskt bara en enda sak, en jättefin heldräkt från Lilloliv. Duktiga mig. Hade jag haft pengar - och Dante hade behövt det - hade jag nog lätt kunnat gå därifrån med ganska många kassar. En trevlig sak med mässan var alla bärsjalar och ergonomiska selar man såg. Jag tror faktiskt jag såg fler sådana än de annars allerstädes närvarande Babybjörnarna.

Dante jobbar just nu mycket på att stå på alla fyra, även om han fortfarande hasar på magen när han ska ta sig framåt (men det går i en rasande fart numera). Idag drog sig vår lilla krabat för första gången upp till stående med hjälp av gåstolen - ett ganska otaktiskt val, då denna förstås började rulla iväg medan Dante klamrade sig fast och gjorde tappra försök att gå lika fort som stolen. Mycket ramlande och frustrerade skrik blev det. En del gråt också, eftersom han såklart slog sig lite. Kanske ska man ställa gåstolen åt sidan och skaffa en sådan där lära-gå-vagn istället? Vi insåg också att gåstolen bara ska användas upp till 12 kg, och Dante väger nu närmare 11. Fortsätter han gå upp i vikt i det här tempot betyder det att gåstolen kan användas max en och en halv månad till.

Det komiska med att han drog sig upp till stående var att det hände fem minuter efter ett kort besök hos grannen, ni vet, de med lilla N. Förra gången var det ju konsten att ta sig framåt hon instruerade Dante i, och nu var alltså det här med att dra sig till stående som han iakttog och drog lärdom av. Så nu vet vi det. När hon börjar gå är det bara att slänga in Dante där en halvtimme, så han lär sig.

Min man är hos kompisen och tittar på golf. Min son sover. Nu ska jag slösurfa en stund till innan det är natti natti för mig med.

Elegant

Jag har ett blåmärke på kinden idag.

När jag gick och lade mig alldeles för sent igår kväll tassade jag som vanligt in i sovrummet och började klä av mig i mörkret för att inte väcka Dante. Lite indirekt ljus kom från fönsterlampan i rummet intill, men snart slog timern av och det blev becksvart. Jag brukar sova i ett linne, och böjde mig ner för att ta fram ett sådant ur en av de nedersta byrålådorna. Var byrån stod hade jag koll på trots mörkret. Trodde jag. Smack! Kinden rakt mot den vassa hårda kanten på byrån, med glasögonbågen emellan för extra effekt. Aj.

Följaktligen har jag idag en vackert blåaktig rodnad på höger kind.

Jag vill helst stanna inomhus, men dessvärre måste jag masa mig iväg till Apoteket eftersom jag upptäckte att mina recept på allergimedicin går ut imorgon. I och för sig syns det nog ännu mer om några dagar, när det blåa blivit sådär grönlila som bara blåmärken kan.