Jag erkänner. Jag är en slappomamma.
Som jag var inne på i ett tidigare inlägg så präglas våra förmiddagar av tv-tittande, nakna barn och allmän slöhet. Dante småäter mackor utan pålägg direkt ur frysen (han gillar frysta saker) bara för att jag inte orkar ta fajten (hur förklarar man för en fyraåring att småätande är dåligt för tänderna och att det är bättre att vänta tills vi äter mat allesammans på en nivå han kan förstå och ta till sig?). Jag är inte helt övertygad om att för mycket tv-tittade är oskadligt, men JA! Det är så förbannat bekvämt att han roar sig själv så att jag kan ta en kopp kaffe och skriva lite (eller blogga, som nu) medan bebisen sover. Ibland går han upp och leker på sitt rum istället, och det är klart att jag tycker det är bättre, men oftast vill han att jag ska leka med honom (vilket man ju kan förstå, trots att jag antagligen är världens tråkigaste lekkompis, som småstädar och mest bara sitter och säger "jaha" när han drar igång fantasilekar som "mamma och pappa-apa").
Jag är ibland rädd att jag håller på att fostra en pojke som kommer att bli överviktig pga taskiga matvanor (inte för att han visar några tecken i den riktningen nu) och som lär sig att han kan göra vad han vill, så länge han inte förstör något eller stör mamma.
Så. Jag är alltså en slappomamma. Trots att jag ogillar slappomammor (för man ska ju vara så jäkla präktig när man är förälder, jajemen, jag med!). Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag kan förlika mig med den tanken. Och jag tar faktiskt gärna emot tips på hur jag tar mig ur detta slappande.
För egentligen är det riktigt bisarrt att jag hamnat här, med tanke på att jag alltid gillat rutiner, ordning och reda och effektivitet. Tydligen appliceras detta bara på mitt arbete och mitt förhållande till andra vuxna (fråga maken!) och inte på min samvaro med barn. Varför, undrar jag och rannsakar mig själv.
För att barn bjuder större motstånd? För att jag i grund och botten aldrig umgåtts med barn förrän jag fick egna och därför bara har lärt mig uppskatta "vuxensaker" (fast det är inte sant, det är ju jätteroligt att umgås med barn, det tycker jag med, särskilt när de har passerat bebisåldern och faktiskt går att prata med)? För att jag bara inte orkar?
Orken, ja. Det är nog i mångt och mycket den springande punkten. Och vad gör vi åt den? Köper ett hus med jätteträdgård, renoverar och försöker skriva en bok samtidigt. Bra plan, eller hur?
3 kommentarer:
Välkommen i klubben. Jag är också en slappomamma och eftersom jag har en 13-åring som vuxit upp med slappomamman (och slappopappan) så kan jag säga att han artade sig bra. Lite svårt att få bort honom och den andra sonen från datorn eller tv:n, men han tror verkligen inte att de kan göra vad han vill. Bra koll på rätt och fel och allt sånt. Väldigt social och duktig i skolan.
Det verkar som om allt hopp inte är ute då :)
Det börjar verka som jag också är en slappomamma. Även om tv-tittandet inte ännu tar så stor plats i Ns liv. Däremot surfar jag när jag borde leka. Och tycker att vi är för mesiga med att sätta gränser och ha rutiner. Redan. Vart ska detta sluta? Men jag försöker lugna mig själv med att barn gör inte som man säger till dem, utan som man gör - såklart. Så jag som gillar att ha ganska fasta rutiner - kommer nog omedvetet att överföra det till sonen. Varesig jag vill eller inte. Så tänker jag :-)
Skicka en kommentar