En och en halv recension: A Dance with Dragons och Eldfloder

Det här får bli en dubbelrecension. Eller i alla fall en och en halv recension.

Jag börjar med A Dance with Dragons av George R R Martin, det är den halva recensionen eftersom jag finner det svårt att skriva en regelrätt recension av femte boken i en oavslutad serie. Det handlar alltså om episk fantasy modell überambitiös, serien heter A Song of Ice and Fire och inleddes med A Game of Thrones, som också har blivit en riktigt bra tv-serie. Alla delar i serien är jättetjocka och tar författaren flera år att skriva, så det jag personligen oroar mig mest för att han ska trilla av pinn innan serien av avslutad. Det har ju hänt förr, menar jag. Vad driver mig då att läsa dessa tusensidorsluntor, vars handling består av åttahundra trådar och som kräver ett 50 sidors appendix för att man ska ha en chans att komma ihåg vilka alla personer är? Tja, det är karaktärsdrivet och mycket välskrivet. Det är enormt engagerande. Det är mörkt och hemskt och väldigt spännande. Och A Dance with Dragons slutar med ett par rejäla cliffhangers som gör det nästan outhärdligt att tänka på hur lång tid det förmodligen tar innan jag får nästa del i min hand.

Efter att ha tillbringat drygt tre månader i sällskap med invånarna i Martins fiktiva värld, valde jag något lite mer lättsmält: Eldfloder av Elin Holmerin (lättsmält i det här fallet betyder i runda slänga 250 sidor istället för 1000, och på svenska istället för engelska). Det är också ganska mörk fantasy, men istället för en synnerligen dyster medeltidsvärld utspelas den i Sverige, för ungefär 100 år sedan, vilket gör den lite extra rolig att läsa eftersom min egen Skymningstid också utspelar sig i en tid som påminner om början av förra århundradet (dock i en fiktiv värld).

Det kan ha berott på att jag kom direkt från den intrigmässiga komplexiteten hos A Dance with Dragons, men bitvis upplevde jag Eldfloder som lite tunn, en känsla av utdragen novell som jag så småningom insåg berodde på att den saknar bihandlingar. Istället fokuserar den helt och hållet på ett familjedrama. När jag väl insett det började jag se berättelsen med lite andra ögon. Även den är engagerande och välskriven och bitvis mycket svår att lägga ifrån sig. Komplexiteten i förhållandet mellan huvudpersonerna skildras fint, och även miljöskildringarna är bra, sparsmakade men fullt tillräckliga för att jag lätt ska kunna skapa mig en tydlig bild. En lite tråkig sak tycker jag är att så få orter nämns vid namn, inte ens Stockholm trots att en del av berättelsen utspelar sig där. Det gör att man blir tveksam, att miljön och tiden känns vag på något sätt, är det verkligen Sverige eller en fiktiv värld? Detta förändras i bokens andra halva, där den förankras tydligare i tid och rum, med referenser till första världskriget, årtal med mera. Jag hade personligen föredragit den tydligheten hela vägen.

Helhetsintrycket är i alla fall en spännande berättelse som är både sorglig och hoppfull, både finstämd och brutal. Det är också roligt med klyschor och välanvända teman som får en ny innebörd (jag får t ex en ny syn på alla sagor om drakar som rövar bort prinsessor). Absolut en bok som rekommenderas!

Härnäst är jag sugen på att fortsätta med uppföljaren, De två odjuren. Jag har svårt att bestämma mig. Det är mycket annat som lockar i bokhögen också. Men jag vill ju så gärna veta hur det ska gå för Edwin... (Och har möjlighet att slippa vänta sisådär fem år!)