Senast läst är i alla fall "De två odjuren" av Elin Holmerin, uppföljaren till hennes "Eldfloder", som jag tyckte bra om. "De två odjuren" är ännu bättre. Den är mer komplex - där "Eldfloder" närmast är ett kammarspel rör sig "De två odjuren" på flera plan, med fler karaktärer och, upplever jag, mer djup. Det är väldigt känslodrivet, i fokus står Edwin Svarthamns kamp mellan drakblod och människoblod, vilket är både en inre och yttre kamp. Här finns kärlek, hat, svartsjuka, alkoholism, bitterhet, ånger, och det kan nästan låta lite för mycket när jag räknar upp det så här, men det är det inte. Holmerin ror det hela i land, och de få stunder jag har över för läsning har jag mycket svårt att lägga boken ifrån mig.
 | |
| (Bilden är lånad från undrentide.wordpress.com. Hope you don't mind.) |
Något negativt, då? Måste man säga något negativt? Möjligen är jag lite tveksam till epilogen. Tidshopp är alltid vanskligt. Jag vet ju inte vad som väntar i nästa bok ("Sår", utkommer under våren) men spontant känns det som om epilogen hör hemma där. Kanske känner jag annorlunda när jag väl läst den. Kanske är jag skadad för att jag just nu så uppmärksamt håller på att granska min egen text och funderar över kapiteluppbyggnad, vad som ska ligga var, och vad som egentligen hör hemma i boken, vad som kan strykas och vad som passar bättre i nästa bok.
På det stora hela är "De två odjuren" i alla fall en mycket trevlig läsupplevelse jag tycker fler kan ta del av.
1 kommentar:
Låter bra! Jag såg att hon har börjat med e-böcker och ska nog skaffa första boken till min läsplatta.
Jag tycker jag har blivit mer kräsen ju bättre jag blir på att skriva själv. Kan inte låta bli att granska böckerna jag läser nästan som jag skulle granskat en halvfärdig text, och är väldigt snabb att hitta fel :)
Skicka en kommentar