Aj aj aj. Helgen i Småland var inte bra för midjemåttet. Varför verkar jag på fullt allvar tro att kalorier på resa inte räknas? Varför tvångsköper jag en påsa godis och trycker i mig bara för att man "ska" äta godis när man åker långt i bil? Varför äter jag helt plötsligt dubbelt så mycket till frukost bara för att jag inte är hemma? Mycket mystiskt beteende, det där. Någon som känner igen sig?
Dante övade sig i att umgås med djur i helgen, främst hundar. De är intressanta och roliga men väldigt läskiga, tycker han (men i slutet av helgen hade han tuffat till sig och vågade peta på den stora labradoren som kärvänligt försökte slicka honom i ansiktet hela tiden). Han lärde sig även något nytt i livet: en hund äter vad den kommer åt. Situationen var som följer:
På lördagskvällen var det femtioårskalas med middag. Dante satt förstås med vid middagsbordet och åt från en tallrik med diverse mer eller mindre goda saker mamma hade plockat åt honom. Säkraste kortet tycktes vara smörgås, god smörgås med leverpastej. Sin vana trogen satt han och höll den där smörgåsen i handen, viftade lite, åt lite, sådär som han brukar. Men han anade inte vad som väntade...
Labradoren och taxen hade ganska kvickt upptäckt vid vilken stol det ramlade ner mat titt som tätt och strök förstås runt Dante. Så när Dante pekade på Stora Hunden med handen - och därmed även med mackan - tackade Stora Hunden förstås inte nej till mackan som bjöds. Glufs sade det, så var Dantes macka försvunnen i labbens gap.
Dantes min var obetalbar. Först chock - vad hände nu? - sedan åkte mungiporna ner i takt med insikten. Underläppen sköts fram och darrade till, han laddade upp - och började gråta. Hunden tog min macka!
Stackars Dante. Trots att mamma kom med ny macka tog det en stund innan han förlät Stora Hunden. Men sedan blev de kompisar igen, och Dante vågade peta på Stora Hundens nos medan Stora Hunden glatt slickade de små fingrarna.
måndag 30 juni 2008
måndag 23 juni 2008
Första delmålet så gott som avklarat!
Vågen stannade idag på 66,6 kg! Det betyder att jag bara ligger 200 g över min målvikt för de här första åtta veckorna. Det betyder också att jag äntligen väger lika mycket som innan jag blev gravid! Nu har jag satt upp ett nytt mål, -3 kg på 6 veckor. Når jag det kommer jag ner i min "idealvikt", den vikt när alla kläder sitter riktigt bra och jag känner mig smal. Go me!
Idag ringde jag dagiset och gav besked om att det blir bra att Dante börjar inskolningen den 6 augusti. Det är om en och en halv månad. Min lille kille! Det är nästan så jag ångrar det, han känns så liten - han går inte, han pratar inget, han kan inte somna själv och han behöver en varm famn allt som oftast. Men tyvärr är det så det är, om jag nu inte mot förmodan skulle få något snuskigt välbetalt jobb så att Christian kan vara hemma måste vi jobba båda två i höst. Jag hoppas innerligt jag kan få ett deltidsjobb så Dante inte behöver gå så långa dagar i alla fall. Sedan kommer han nog bara gå 15 timmar de veckor Christian är hemma, tur är väl det åtminstone.
Idag ringde jag dagiset och gav besked om att det blir bra att Dante börjar inskolningen den 6 augusti. Det är om en och en halv månad. Min lille kille! Det är nästan så jag ångrar det, han känns så liten - han går inte, han pratar inget, han kan inte somna själv och han behöver en varm famn allt som oftast. Men tyvärr är det så det är, om jag nu inte mot förmodan skulle få något snuskigt välbetalt jobb så att Christian kan vara hemma måste vi jobba båda två i höst. Jag hoppas innerligt jag kan få ett deltidsjobb så Dante inte behöver gå så långa dagar i alla fall. Sedan kommer han nog bara gå 15 timmar de veckor Christian är hemma, tur är väl det åtminstone.
söndag 22 juni 2008
Halvårsbokslut
Ah, ännu en svensk midsommar. Regn, åska och hagel. Som tur var klarnade det upp tillräckligt för att vi skulle kunna få dansa runt midsommarstången (konstigt, tyckte Dante, han var nog lite för trött för att verkligen uppskatta det, han som älskar musik och dans annars). Sedan åt vi en mumsig sommartårta i regnet (nåja, i visst skydd av ett träd). På kvällen grillades det hos grannar till ett par goda vänner till mig. Dante var i farten hela kvällen och somnade först under bilresan hem vid halv elva-snåret. Han vaknade inte ens när jag tog av honom ytterkläderna och bar upp och lade honom i sängen. Sammantaget en trevlig midsommar, förutom regnet.
Idag för ett år sedan regnade det också. Det var midsommaraftonen det året. Jag såg regnet genom fönsterrutan på förlossningen på Östra och sade att äsch, i det här vädret kan man lika gärna föda barn istället. Klockan fem låg det lilla knytet på min mage, det lilla knyte som idag röjer runt och leker med duschslangen, stoppar ner fingrarna för att plaska i toaletten, äter jord och är världens största charmtroll.
Igår var det ju även sommarsolståndet, den dag då året vänder för att påbörja sin avtagande halva. Jag brände en del mental skit jag vill bli av med och spolade ner askan i toaletten där skiten hör hemma ("urban witchcraft" antar jag att man kan kalla just den biten), och planterade trevliga saker jag vill ska växa istället. Jag känner att mitt liv ett tag har präglats av passivitet. Det är inte det att jag inte har tid att göra roliga och utvecklande saker som att skriva, läsa, träna och så vidare, utan att jag har varit för trött för att orka ta några initiativ till det. Och då blir jag sittande vid datorn i timmar och surfar runt på olika forum, läser Aftonbladet, "fönstershoppar" på nätet (jodå, det går det med), inte särskilt kreativt något av det. Nu har den värsta tröttheten släppt sitt grepp, men handlingsförlamningen sitter kvar. Jag vill få ett slut på det nu. Börja skriva, läsa böcker istället för att glo på TV, se till att få ett jobb, röra på mig mer.
Faran med passiviteten är att alla projekt blir så stora. Ta den där novellen, till exempel. Jag har en novell jag ska redigera för Catahyas nästa novellantologi. Det är ingen lång novell, men den kräver en del arbete för att bli bra. Samtidigt, det krävs inte så hemskt många timmar för att ordna det där. Två-tre kvällar, högst, och då inte ens hela kvällarna. Men i mitt skrivotränade huvud blir det ett jätteprojekt, jag tänker att jag borde göra det, men orkar inte ens börja, trots att det kanske räcker med att jag börjar med att lägga en kvart för att läsa igenom den. Och så har det varit med mycket nu. Jag tänker "jag borde..." och sedan "men jag orkar inte nu".
Det är sådant jag vill ändra på. Det kommande halvåret ska präglas av handlingskraft, inte passivitet. Så må det ske!
Idag för ett år sedan regnade det också. Det var midsommaraftonen det året. Jag såg regnet genom fönsterrutan på förlossningen på Östra och sade att äsch, i det här vädret kan man lika gärna föda barn istället. Klockan fem låg det lilla knytet på min mage, det lilla knyte som idag röjer runt och leker med duschslangen, stoppar ner fingrarna för att plaska i toaletten, äter jord och är världens största charmtroll.
Igår var det ju även sommarsolståndet, den dag då året vänder för att påbörja sin avtagande halva. Jag brände en del mental skit jag vill bli av med och spolade ner askan i toaletten där skiten hör hemma ("urban witchcraft" antar jag att man kan kalla just den biten), och planterade trevliga saker jag vill ska växa istället. Jag känner att mitt liv ett tag har präglats av passivitet. Det är inte det att jag inte har tid att göra roliga och utvecklande saker som att skriva, läsa, träna och så vidare, utan att jag har varit för trött för att orka ta några initiativ till det. Och då blir jag sittande vid datorn i timmar och surfar runt på olika forum, läser Aftonbladet, "fönstershoppar" på nätet (jodå, det går det med), inte särskilt kreativt något av det. Nu har den värsta tröttheten släppt sitt grepp, men handlingsförlamningen sitter kvar. Jag vill få ett slut på det nu. Börja skriva, läsa böcker istället för att glo på TV, se till att få ett jobb, röra på mig mer.
Faran med passiviteten är att alla projekt blir så stora. Ta den där novellen, till exempel. Jag har en novell jag ska redigera för Catahyas nästa novellantologi. Det är ingen lång novell, men den kräver en del arbete för att bli bra. Samtidigt, det krävs inte så hemskt många timmar för att ordna det där. Två-tre kvällar, högst, och då inte ens hela kvällarna. Men i mitt skrivotränade huvud blir det ett jätteprojekt, jag tänker att jag borde göra det, men orkar inte ens börja, trots att det kanske räcker med att jag börjar med att lägga en kvart för att läsa igenom den. Och så har det varit med mycket nu. Jag tänker "jag borde..." och sedan "men jag orkar inte nu".
Det är sådant jag vill ändra på. Det kommande halvåret ska präglas av handlingskraft, inte passivitet. Så må det ske!
tisdag 17 juni 2008
Jaså, var det så enkelt att klippa naglarna...
Tag barnet i knäet och sätt dig framför datorn. Klicka här. Klipp. Klart!
måndag 16 juni 2008
Ettårskontroll och lägesrapport
Knubbsälen vägar 12260 g, är 78 cm lång och följer sina kurvor perfekt. Han går med stöd, kan stå själv utan stöd i ca 1 sekund om han glömmer bort att hålla i sig. Han förstår helt klart en hel del av vad som sägs även om han inte själv säger några ord än förutom "mamama" som kan betyda t ex "ge mig den", "jag vill ha mat", "lyft upp mig" eller, faktiskt, "mamma", och enstaka "baba" som ibland verkar betyda "pappa". Hans favoritmat just nu är tomat, banan och finfördelad mat - exempelvis pastagratäng - som han får äta själv. Han har gärna en gaffel i handen medan han äter, för den jättefint från tallriken till munnen, det är bara det där med att få maten att komma upp på gaffeln och, framför allt, stanna kvar där som han inte fått kläm på än. Han somnar helst i sjalen eller MT:n och kissar gärna stående mot badkaret.
Det är min son, det.
Det är min son, det.
söndag 15 juni 2008
Dantes eget ettårskalas
Naturligtvis måste vi fira vår guldklimp själva också. Detta gjorde vi idag, trots att det är en vecka kvar till ettårsdagen. Anledningen är att Christian jobbar på födelsedagen, och det vore ju synd om pappa missar första födelsedagskalaset. Vi firade bara med familjen, och det räckte gott. All uppmärksamhet och alla presenter var tillräckligt för Dante, som bröt ihop mitt i presentutdelningen. Han återhämtade sig dock snabbt och lekte glatt med sina nya leksaker.
Vad många paket... och allihop är till Dante!
Tårta och saft, dvs tårtan bestod av smörgåskex, osötad grädde och frukt, och saften var fruktdricka till bebisar. Dante var inte helt överförtjust. Han föredrog kex och banan naturell istället.
Hela familjen i färd med att bygga bil.
Det må se ut som om han föredrar golfklubborna, men ärligt talat är det nog mest en slump. Han lekte ungefär lika mycket med alla sina presenter (utom kläderna och är käpphäst/älg som var lite för stor för honom).
Gemensamt ettårskalas
Jodå, mannen och barnet kom hem igen, med stärkta band och gott humör. Nu är huset som vanligt fyllt av en enda liten ettåring som "spelar" piano samtidigt som han "sjunger", som gillar att sparka boll och titta på fotboll på TV, som gärna är ute och går med vår hjälp (själv går han inte än), som avskyr när man byter blöja men älskar att bada och duscha.
I torsdag hade vi gemensamt ettårskalas tillsammans med mitt "fikagäng", de (då) blivande mammor jag lärde känna via Familjeliv när vi alla var gravida för drygt ett år sedan. Vi hade tur med vädret och kunde ha picknick i Botaniska, med ballongträd, knytkalas och paketöppning.
Buffébord för småttingar. Notera Dantes grepp om jättepåsen med majskrokar.
Alternativ användning av barnvagn: Buffébord för vuxna. Kolapajen till vänster var för övrigt to die for!
Paketöppning. Tanken var att alla barn skulle välja ett paket - dock inte sitt eget. Det gick sådär.
I torsdag hade vi gemensamt ettårskalas tillsammans med mitt "fikagäng", de (då) blivande mammor jag lärde känna via Familjeliv när vi alla var gravida för drygt ett år sedan. Vi hade tur med vädret och kunde ha picknick i Botaniska, med ballongträd, knytkalas och paketöppning.
Buffébord för småttingar. Notera Dantes grepp om jättepåsen med majskrokar.
Alternativ användning av barnvagn: Buffébord för vuxna. Kolapajen till vänster var för övrigt to die for!
Paketöppning. Tanken var att alla barn skulle välja ett paket - dock inte sitt eget. Det gick sådär.
måndag 9 juni 2008
Tystnad
Det är tyst här hemma. Inga ilskna skrik över att kylskåpsdörren stängs eller blöjan ska bytas. Inget trummande av små knän och händer mot golvet. Ingen trött liten Dante som vill ha välling och sedan nattas.
Samtidigt förundras jag över de eoner av tid som tycks öppna sig när man är hemma utan barn. Och hur snabbt de där eonerna av tid förbrukas. Innan jag åt middag hade jag massor av tid, jag skulle gå en promenad och redigera en novell som blivit liggande alldeles för länge. Sedan var klockan helt plötsligt halv sju och jag var hungrig, någon promenad hade jag inte gått och novellen har förblivit oredigerad. Å andra sidan lyxade jag med en kvällspromenad nyss (det var länge sedan!). Nu ska jag se på film resten av kvällen, tänkte jag.
Men tyst är det.
Samtidigt förundras jag över de eoner av tid som tycks öppna sig när man är hemma utan barn. Och hur snabbt de där eonerna av tid förbrukas. Innan jag åt middag hade jag massor av tid, jag skulle gå en promenad och redigera en novell som blivit liggande alldeles för länge. Sedan var klockan helt plötsligt halv sju och jag var hungrig, någon promenad hade jag inte gått och novellen har förblivit oredigerad. Å andra sidan lyxade jag med en kvällspromenad nyss (det var länge sedan!). Nu ska jag se på film resten av kvällen, tänkte jag.
Men tyst är det.
söndag 8 juni 2008
Österlentripp
Så har vi begått vår åka-bort-utan-barn-debut. Äntligen fick vi utnyttjat vår bröllopspresent, en helg på Österlen på pensionat och med ridning. Dante fick stanna hemma, här gick farmor och mormor och morfar i skift för att ta hand om honom. Det gick tydligen jättebra. Han var inte ens speciellt glad över att se mig till en början när vi kom hem (men pappa fick sig en kram).
Tillbaka till resan. Vi började med att åka direkt ner till allra sydligaste Skåne och Kåseberga, där vi parkerade bilen och vandrade upp på den vindpinade höjden vid havet där Ales stenar, Sveriges största skeppssättning, finns. Den var häftig, faktiskt. Det blir något väldigt speciellt med stenar som stått resta länge, kalla det kraftfält eller energi eller luftmotstånd eller vad du vill, men att det är en plats med stor dragningskraft råder inget tvivel om. Stenarna ger en känsla av stabilitet och evighet, samtidigt som man vet hur skört det är, hur lätt en sådan plats kan bli förstörd på olika sätt (inte bara av människan, sanden och vinden gör helt klart sitt).
Efter Ales stenar bilade vi vidare upp till Kivik, där vi checkade in på Blåsingsborgs pensionat. Sedan tog vi en tur runt Kivik med omnejd, kollade bl a in musteriet och Kiviksgraven. Tillbaka till Blåsingsborg för ett glas rosé i eftermiddagssolen, en dusch och en underbart god trerätters middag med gott vin till (och lite whisky på det!). Dagen därpå åt vi en härlig brakfrukost och checkade sedan ut för att åka till Bästekille och rida islandshäst. Det var en rejäl tur (för oss nybörjare) på två timmar med fika, och vi fick prova på både tölt och galopp (bortsett då från att jag hade fått den envetna hästen som tyckte det var roligare att trava än att tölta och helst inte ville galoppera alls till en början).
På hemvägen köpte vi rökt makrill, som vi åt med bröd och lite annat gott vid en småbåtshamn i solskenet medan vi såg ut över Hanöbukten. Semester!
Imorgon blir jag ensam igen - utan både Christian och Dante. De åker nämligen till Norge en sväng alldeles ensamma. Min plan är att slappa så mycket som möjligt, en plan som just nu hotas att en miljon grejer jag måste fixa imorgon (inklusive nya linser eftersom jag idag upptäckte att mina linser är slut och jag klantigt nog glömt att fixa nya). Men jag ska försöka slappa lite, jag lovar. Sova när jag är trött, äta när jag känner för det (och framför tv:n!). Klara av alla mina ärenden snabbt och effektivt istället för utspritt på tre dagar och ständigt avbruten av litet barn med behov. Men jag tror att jag kommer att sakna Dante betydligt mer när jag är ensam hemma utan honom. Att Christian är borta är jag ju van vid, men Dante... vi får se hur det går.
Tillbaka till resan. Vi började med att åka direkt ner till allra sydligaste Skåne och Kåseberga, där vi parkerade bilen och vandrade upp på den vindpinade höjden vid havet där Ales stenar, Sveriges största skeppssättning, finns. Den var häftig, faktiskt. Det blir något väldigt speciellt med stenar som stått resta länge, kalla det kraftfält eller energi eller luftmotstånd eller vad du vill, men att det är en plats med stor dragningskraft råder inget tvivel om. Stenarna ger en känsla av stabilitet och evighet, samtidigt som man vet hur skört det är, hur lätt en sådan plats kan bli förstörd på olika sätt (inte bara av människan, sanden och vinden gör helt klart sitt).
Efter Ales stenar bilade vi vidare upp till Kivik, där vi checkade in på Blåsingsborgs pensionat. Sedan tog vi en tur runt Kivik med omnejd, kollade bl a in musteriet och Kiviksgraven. Tillbaka till Blåsingsborg för ett glas rosé i eftermiddagssolen, en dusch och en underbart god trerätters middag med gott vin till (och lite whisky på det!). Dagen därpå åt vi en härlig brakfrukost och checkade sedan ut för att åka till Bästekille och rida islandshäst. Det var en rejäl tur (för oss nybörjare) på två timmar med fika, och vi fick prova på både tölt och galopp (bortsett då från att jag hade fått den envetna hästen som tyckte det var roligare att trava än att tölta och helst inte ville galoppera alls till en början).
På hemvägen köpte vi rökt makrill, som vi åt med bröd och lite annat gott vid en småbåtshamn i solskenet medan vi såg ut över Hanöbukten. Semester!
Imorgon blir jag ensam igen - utan både Christian och Dante. De åker nämligen till Norge en sväng alldeles ensamma. Min plan är att slappa så mycket som möjligt, en plan som just nu hotas att en miljon grejer jag måste fixa imorgon (inklusive nya linser eftersom jag idag upptäckte att mina linser är slut och jag klantigt nog glömt att fixa nya). Men jag ska försöka slappa lite, jag lovar. Sova när jag är trött, äta när jag känner för det (och framför tv:n!). Klara av alla mina ärenden snabbt och effektivt istället för utspritt på tre dagar och ständigt avbruten av litet barn med behov. Men jag tror att jag kommer att sakna Dante betydligt mer när jag är ensam hemma utan honom. Att Christian är borta är jag ju van vid, men Dante... vi får se hur det går.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)