Kärlek!

Jag älskar min son. Jag älskar att han är så glad och full av energi till och med när han är sjuk (här har varit förkylning igen). Jag älskar hur han sitter och skrattar mot mig när han äter. Jag gick själv och småskrattade idag på Coop, när jag hade honom på ryggen och han satt och hamrade sina små fötter i nya fina skor mot mina sidor, som om jag vore en häst han skänklade. Jag älskar hur han numera ibland lutar huvudet mot mig när jag bär honom i famnen eller sjalen, bara för att han är trött och det är mysigt, eller hur han blir blyg och gömmer ansiktet mot min hals när han träffar nya människor. Han är söt när han är jättetrött men ändå glad, och drar ut nappen och babblar. Jag älskar honom till och med när han äntligen har somnat efter en riktigt segdragen nattning, men vaknar efter en minut och börjar småskratta, som om han just kom att tänka på något roligt bara han vet om.

Sedan att han kan vara riktigt rejält irriterande mellan varven (som när han är jättetrött, jättegnällig men vägrar att sova, eller kryper iväg med rumpan full av bajs, eller stänger av datorn för mig) är väl det där onda man får ta med det goda.

Mer kräk

Dante firade påskdagen med att matvägra större delen av dagen. Och spy upp kvällsvällingen. Så kvällen, natten och morgonen har det matats med vätskeersättning. Och ammats. Massor, idag också. Min mjölkproduktion kommer väl hinna ikapp lagom till att Dantes mage är som vanligt igen. Idag har vi matat små portioner, ofta (vi slutade med vätskeersättningen när vi insåg att han kissade floder, då kändes det lite överflödigt), undvikit gröt och den vanliga havrevällingen. Dante har nämligen kräkts just efter att ha ätit gröt och välling, så jag misstänker att han antingen reagerat mot något i den (fast det verkar konstigt att vi aldrig skulle märkt av det innan) eller att gröt och välling, som ju är fullt av komjölk och gluten, helt enkelt är hårdsmält för bebismagar i obalans. Ikväll fick lillprinsen majsvälling, och den fick han faktiskt behålla. Vi ska prova med gröt imorgon igen. Men fullkornsgröten och havrevällingen får nog vänta några dagar.

En glad påsk

Så här ungefär var det meningen att påskaftonen skulle se ut: "Sovmorgon" till halv nio. Härlig frukost med ägg & bacon (kalkonvarianten för mig), kokt sparris med parmesan, färskpressad juice, varma baguetter... Sedan hem till mina föräldrar, äta och dricka gott och umgås tills det var dags att åka hem framåt kvällen.

Okej, dagen innehöll allt det där. Men den innehöll mer därtill.

Väckning klockan 06.00 av hungrig Dante. Han ammade och höll på att somna om, så allt kunde varit frid och fröjd om jag inte märkt att han luktade väldigt misstänkt. Jodå. Bajsblöja. När väl den var bytt var han förstås klarvaken - hur övertygar man en bebis om att det är "mitt i natten" när solen lyser in genom fönstren? Christian (som sovit igenom blöjbytet) tog sitt ansvar och gick omkring med Dante i mei taien en god stund. Sedan kunde vi faktiskt somna om allihop och fick väl sova en och en halv timme innan Dante bestämde att det var dags att gå upp strax efter åtta.

Så gick ett par timmar, och det började dra ihop sig till avfärd. Dante satt på golvet, ramlade bakåt och slog i huvudet, inte så hårt men tillräckligt för att han skulle börja gråta. Jag lyfte upp för att trösta. Blö! sade han och placerade större delen av frukosten på mig och sig själv. Blö! sade han igen och upp kom resten. Så det var bara att klä av mig och bebisen, tvätta mig och bebisen (okej, jag tvättade mig och Christian tvättade bebisen) och så torka upp på golvet.

Nåja, iväg kom vi, mat fick vi, trevligt hade vi, även om Dante förstås sov alldeles för lite och tidvis var ganska gnällig. Dessvärre började min onda arm göra sig påmind trots att jag gjorde mina sjukgymnastikövningar, plundrade mammas förråd av ormsalva och liknande krämer samt satt med vetevärmare på det onda en lång stund.

När kvällningen kom var planen att Dante skulle få sig kvällsvälling och att vi därefter skulle dra oss hemåt. Christian slog sig ner i en fåtölj i mina föräldrars vardagsrum och matade, själv var jag på övervåningen. Plötsligt hörde jag hur Dante började skrika. Vad nu? Skrik mitt i vällingen, det hör då inte till vanligheterna. Jo men ser man på, han hade gjort en favorit i repris och sprejat ner även sin far (ja, och sig själv) med välling, mellanmål och lunch. Jaha, min tur att sanera bebis medan Christian sanerade sig själv lite hjälpligt och lånade kläder av svärfar (och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag alltid har ett ombyte till Dante i skötväskan!). Hem med övertrött bebis och lätt kräkdoftande make. Upp och byta - ja, en bajsblöja till! Inget märkvärdigt med det i och för sig, det händer ju några gånger om dagen, men just den här var förstås av kladdigare sorten och kletade av sig på Dantes kläder och handduk. Allt medan min arm fortfarande värkte av och till och helst ville slippa lyfta och hålla fast sprallig bebis.

Nattningen gick tack och lov snabbt, och Dante däckade medan han ammades. Själv kunde jag nog däckat i soffan. Nu tänker jag snart däcka i sängen.

Glad påsk, hörni!

Dom jävlarna ska skjutas

I förrgår var gräsmattan på framsidan full av vita krokusknoppar. Igår stack nämnda knoppar upp ur snön som en påminnelse om att det visst är vår, oavsett vad vädergudarna försöker hävda.

Idag var nästan alla krokusknoppar borta, prydligt avbitna vid roten.

Det skulle smaka gott med rådjursstek.

Mamma och pappa?

"Mamama" säger Dante när han är trött och gnällig. "Memma!" gnyr han och kryper mot mig. "Baba", säger han glatt när pappa lyfter upp honom. Så man kan nog säga att han så smått börjar formulera sina första ord för mamma och pappa. Det där med att "mama"-ljuden kommer när de är ledsna och trötta har flesta flera kompisar vittnat om. Jag vet inte om man ska ta det positivt (mamma=den tryggaste personen att vara hos när man är ledsen) eller negativt ("mama"-ljuden är en sorts gråt).

För övrigt måste jag säga att vädret aldrig upphör att fascinera. Vårsol igår, vintersnö idag. "Hmm", tänker vädergudarna. "Vi missade ju det där med vinter i år. Då tar vi en sväng med snö nu istället, bättre sent än aldrig!" Eller?

Jag hoppas bara alla vårblommor klarar sig. Mina stackars anemoner (som kom upp alldeles för tidigt till att börja med) ligger nog risigt till. Pionen har också börjat titta upp över marken, men den står och faller förhoppningsvis inte med de två små skotten som kommit upp.

Och så ska det vara vinterväder hela påsken, enligt tidningen. På torsdag är det vårdagjämning. Jag får en flashback från förrförra året, då låg ju snön hela mars om jag inte minns fel. Jag älskar snö, men så här års är den faktiskt mest bara irriterande.

Två små risgryn

Ja, nu har tand nummer två tittat upp. Dante använder sina nya fina tänder att bita i skedar, fingrar och babysimmets "isflak" i någon sorts kompakt skumgummi (av bitmärkena att döma var han inte ensam om att gilla det). Som tur är bits han inte när han ammas. Han var nära en gång, men jag vrålade (överdrivet) högt och sedan dess har han hållit gaddarna borta.

Igår var jag barnledig. Christian tog med Dante till babysimmet, och åkte sedan iväg och fikade på eftermiddagen. Jag gjorde något jag inte gjort sedan Innan Jag Fick Barn: spelade tv-spel. Dessvärre mindes jag att det inte är nyttigt att sitta fyra timmar framför Morrowind. Jag hade huvudvärk hela kvällen och var dessutom en smula illamående (fast det kan ha berott på att jag mot bättre vetande drack kaffe, visserligen koffeinfritt, men det hjälpte inte). Även i eftermiddag är Christian på utflykt med Dante, men vi får se om det blir något spelande idag. Jag har en känsla av att det är hundra andra saker jag borde göra först. Skriva en jobbansökan, sy de där tygblöjorna jag hade tänkt sy, laga mat till Dante... Vi får se vad det blir.

Åttamånaderskontroll och tygblöjor

Vikt 9960 g, längd 74 cm. En riktig liten knubbsäl, och nästan ett halvt kilo tyngre än jag trodde. Min lilla guldklimp!

Inventerade tygblöjor idag, och upptäckte att från att ha haft på gränsen till för lite (15) har jag helt plötsligt nästan mer än jag behöver (20) (jag använder engångs på natten, annars hade jag nog behövt några till). Två nya P'tit Easy All-in-one kom med posten idag. Att Dante är tyngre än jag trodde betyder att jag kan plocka fram Swaddlebees-blöjan från 10 kg som var lite för stor i låren för några veckor sedan, och jag tog också fram den hemsydda frottéblöjan med Paddington, också den lite stor men det gör inte så mycket på en formsydd eftersom blöjbyxan tar hand om eventuella läckage. Vidare har jag plockat fram dödskalleblöjan som jag försökt sälja - det är inget fel på den förutom att yttertyget är i bomulls-PUL istället för polyester-PUL. Eftersom bomull suger åt sig vätska väldigt bra betyder det att blöjor i bomulls-PUL läcker snabbare och måste bytas oftare, men numera byter jag blöjor rätt ofta ändå, så jag kan ha den om jag vet att blöjan bara ska sitta på max en och en halv timme (typ sista blöjan innan nattblöjan). Slutligen fick ett par mönstrade gamla vikisar sluta tjänstgöra som kräktrasor och istället på blöjor på nytt. Nu när Dante är så stor (dvs har fast bajs!) kan man nämligen limpvika dem och lägga i blöjbyxan, hur lätt som helst och jag fattar inte varför jag inte tänkt på det innan. I och för sig är det samma problem som med dödskalleblöjan, vikisarna är anpassade för nyfödda och suge rinte så mycket, men för kortare perioder funkar de. Dessutom kan man lägga på ovanpå varandra, då håller de ju längre.

Hade jag haft batterier i kameran hade jag tagit ett kort på blöjlådan och postat. Nu har jag inte det, så ni får hålla till godo med den hemsydda istället:

Dante, Dante, Dante

Oj oj. Mycket hinner hända på en vecka. Det här inlägget kommer i princip uteslutande att handla om Dante och hans liv just nu, så är du inte intresserad av det kan du sluta läsa nu.

Båtresan gick relativt bra, får man väl säga. I bilen upp till Oslo började Dante med att kräkas upp ungefär hela frukosten, så min stackars svärmor och svägerska fick stå ut med en lätt doft av spya i baksätet hela vägen till Oslo. (Givetvis sanerade vi så gott det gick, men det var mycket och överallt.) Jag antar att det är så att åka bil med småbarn. Blir Dante lika bilsjuk som jag var när jag var liten så är det väl bara att vänja sig redan nu (det blir väl förstås bättre när han blir stor nog att säga till innan).

Första dagen på båten var Dante kraftigt övertrött av alla nya intryck. Han lyckades somna en stund på eftermiddagen, men just då dundrade givetvis två städerskor in för att fixa den trasiga barnsäng vi fått och ersätta med en ny, som förstås skulle bäddas också. Så var Dante klarvaken (i efterhand fattar jag inte varför jag inte helt enkelt bad dem komma tillbaka senare). Vi skulle ha ätit vid halv sex, men just då verkade Dante vara på väg att kunna somna, så vi bokade om bordet till halv nio. Ett oklokt beslut, visade det sig. Halv nio var Dante fortfarande vaken och vi vuxna var hungriga, dödströtta och hade huvudvärk. Vi gick och åt i alla fall, varpå Dante tydligen gick in i det där stadiet nrä man är så trött att man bara fnissar. Han flinade och skrattade, satt i sulkyn och åt bröd och flirtade med servitrisen. När jag väl kom upp till hytten med honom slocknade han på två röda.

Resten av resan ägnades åt shopping i Kiel, god mat i restaurangen med en gnällig Dante som vägrade sitta i barnstolen, vi fick turas om att bära honom - hans far lånade vid detta tillfälle även ut honom till den kvinnliga hovmästaren, som gick på upptäcksfärd med den lille. Jag antar att han blev för chockad för att protestera. Han återlämnades nöjd och glad i alla fall, till min stora förvåning kan jag väl tillägga. Christian tog hand om Dante på kvällen för att vi andra skulle få se den läckra scenshowen i lugn och ro - snygg show, duktiga artister och två helt vansinniga bulgariska akrobater (huvudnumret var när den ene killen stod på en hand på den andre killens huvud - enbart!).

Vi kom hem på onsdag kväll, lika trötta både jag och Dante. Jag hade dessutom fått en släng av min gamla värk i överarmen och var övertygad om att det bara skulle bli värre och att jag inte skulle kunna ta hand om Dante (när den värken var som värsta kunde jag knappt lyfta armen, än mindre ett barn). Min kära far fick göra en utryckning och komma med middag. Dnate somnade och armvärken gick över. Slutet gott, allting gott.

En annan stor händelse inträffade på tisdagen: Dantes första tand tittade äntligen upp! En liten vass bissing som han genast började prova genom att bita tag i skeden när han matades. Som tur är har han inte provat den vid amningen än - lite tendenser fanns i morse, men jag tror det mest var av misstag. Jag sade till bestämt i alla fall. Jag hoppas han begrep.

Dantes nya (dvs första) favoritdjur verkar vara katt. Vi var uppe en sväng i fasters lägenhet och hälsade på hennes fina ragdoll. Hon var jättespännande, tyckte Dante. Han började skratta och le så fort han fick syn på henne, och när han erbjöds att klappa henne sträckte han försiktigt fram handen, nuddade pälsen och drog sig sedan tillbaka. Lite läskigt! Men kul! Dagen därpå träffade vi på en annan katt när vi var ute och gick med vagnen. Katten stannade och jamade, så jag pekade ut den för Dante. Skojigt! sade Dante och skrattade till.

På måndag är det åttamånaderskontroll på bvc. Hur stor kan Dante ha blivit, tro? Min gissning är att han väger runt 9,5 kg och är ca 73-74 cm lång.