Dagens citat

Små kaniner får man aldrig slå, aldrig knipa, aldrig dra i. Det säjer mamma. Då blir de tysta, stumma och slutar sjunga. Då kan de ingenting alls förstå.
(ur Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen av Ulf Nilsson och Eva Eriksson)

De orden är så sanna och så vackra att det kniper i hjärtat varje gång jag läser dem högt för Dante.

Verklighetsförankring, någon?

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Som när jag läser om att Aftonbladet gör ett viktigt samhällsreportage där de låter den här tjejen - en ung modebloggare - leva på a-kassa i två veckor. Efter att pengar dragits bort som motsvarar hyra och andra fasta kostnader ska hon klara sig på 3770 kr under den här tvåveckorsperioden.

Ja, ni läste rätt. En ung tjej, utan barn, med boende betalt, ska överleva på 3770 kr under en halv månad. Nästan 1900 kronor i veckan.

Jag misstänker att fler tänker precis som jag: på vilket sätt är detta en utmaning?

Distraktioner, del 2

Note to self: Börja inte läsa gamla påbörjade berättelser som legat orörda på hårddisken i flera år bara för att du letar uppslag till en novell. Du vet redan innan att du inte kommer att använda just den berättelsen, och dessutom blir du bara frestad att överge ditt nuvarande projekt och skriva vidare på den gamla berättelsen istället.

Distraktioner

Mitt mål för hur mycket jag skulle skriva i oktober uppnåddes inte trots att jag reviderade det kraftigt pga att jag gick in i en massiv vägg. Inför november trodde jag mig vara taggad och redo, men ack nej. Inte ett enda ord har jag skrivit, och nu har nästan halva månaden gått. Problemet med ambitiösa mål är att missar man ett par dagar hamnar man så mycket efter så att det hela känns mer och mer hopplöst för var dag som går.

I alla fall, idag tog jag mig tid att läsa en artikel jag har haft länkad länge, nämligen Cory Doctorows Writing in the Age of Distraction. Mycket av det han skriver är väl sådant som jag egentligen känner till eller själv har reflekterat över, men framför allt ett råd står ut som något jag verkligen borde anamma: "Leave yourself a rough edge". I korthet går det ut på att när man uppnått sitt mål för dagen (Doctorow förespråkar 20 minuter eller en sida, inte mer) så ska man sluta där man är, om det så är mitt i en mening. Då får man en gratisskjuts nästa dag, när man avslutar sin mening, skriver klart dialogen eller scenen eller vad det nu var man påbörjade och är varm i kläderna när man sedan fortsätter vidare.

Det där är så sant, inser jag. För jag gör ju i regel precis tvärtom. Jag skriver klart scenen eller kapitlet. Och så sitter jag där nästa dag och stirrar på skärmen och tänker "jaha, och nu då?"

Mitt största problem just nu är för övrigt inte att få tid. De flesta dagar kan jag definitivt skrapa ihop de där 20 minuterna som behövs för att hålla igång skrivandet. Mitt problem är att min trötta hjärna villigt låter sig distraheras av forum, bloggar, artiklar, Aftonbladet, you name it, jag till och med läser om skrivande hellre än skriver själv...

Och så tror jag att allt löser sig bara jag får en minidator. Ha ha. Självbedrägeri, någon?

Besvikelse

Får man vara besviken på ett litet barn?

Nej, det är klart man inte får. Det lilla barnet kan inte ha framförhållning att fatta genomtänkta beslut, erfarenhet av hur olika situationer kommer att te sig, ansvar. Det är de vuxnas jobb.

Vi skulle på dockteater idag, Dante och jag. Så roligt, jag har så sällan möjlighet att hitta på saker med honom tycker jag, och teater är ju roligt - jag glömmer aldrig när jag spelade barnteater i gymnasiet, de förtrollade blickarna hos småttingarna i publiken. Och bästisen på dagis skulle ju med också med sin familj. Jag förberedde Dante - vi ska på dockteater, det blir spännande, W ska också med och det kommer att vara andra barn där. På teater sitter man stilla och tyst och tittar på allt spännande som händer därframme på scenen.

Dante var med på noterna. Han babblade glatt på om att gå på dockteater och träffa W.

Väl framme vid teatern blev Dante glad att se W, men också lite blyg eftersom W lekte med ett annat barn som Dante aldrig hade träffat. Och så gick vi in tillsammans med en massa andra barn och föräldrar, och Dantes kroppspråk började bli slutet, det här var lite läskigt med så mycket människor, stå nära mamma, vill bli buren, men han var ändå ganska lugn och stolt över att han fick hålla sin egen biljett.

In i själva teatersalongen (nåja, teaterrummet snarare - det var en liten teater). En tjej stod och skulle ta biljetten. Dante vill (såklart) inte lämna sin biljett till en okänd människa. I all välmening böjde hon sig ner och sade något vänligt, "hej,ska du på teater, då ska jag ta din biljett". Inget konstigt, men Dante stelnade till. Den okända människan PRATAR med mig! Och så gick vi in i ett mörkt rum, med en liten upplyst scen där en farbror satt och tittade på TV, och alla de andra barnen satt där..

Dante började gråta och ville ut. Jag försökte hyssja, lugna, men fick snart ge upp. Vi gick ut, stod utanför, jag tröstade, förklarade var som hände, peppade honom att gå in igen. Efter några minuter gjorde vi ett försök, efter att jag lovat att vi genast skulle gå ut om det blev läskigt. Det gick bra en liten stund. Dante blev fascinerad av vad som hände på scenen, men jag fick inte sätta mig, inte sätta ner honom, utan stå med honom i famnen. Flera gånger sneglade han på dörren, men pjäsen fångade hans uppmärksamhet de första gångerna. Sedan började han gråta igen utan synbar anledning och jag fick hålla mitt löfte och gå ut.

Därute satte vi oss i en soffa och Dante fick en banan. Han började genast prata om det som hänt på scenen i positivt tonfall - "grisarna dansar!" Men han visade inget intresse av att gå in igen, och jag ville inte pusha. Vi bläddrade i böcker tills pjäsen var slut och de andra kom ut. Jag småpratade med W:s föräldrar ett par minuter, sedan sade vi hejdå och gick åt varsitt håll. Dante som, gissar jag nu i efterhand, kände sig snuvad på lek med W, tvärvägrade sätta sig i bilen och fick ett raseriutbrott, för att sedan somna.

Själv körde jag därifrån med ögon fuktiga av besvikelse. Vi skulle ju gå på teater! Det skulle vara så roligt och mysigt och Dante skulle få en sådan där magisk upplevelse teater kan vara för små barn!

Man får inte vara besviken på ett litet barn som ställs inför en ny situation och inte vill vara med.

Men man kan få bli besviken på att saker och ting inte riktigt blir som man tänkt sig.

Något har jag tydligen gjort rätt

Dante har, efter en period när saker varit "min" (sko, strumpa, traktor, mamma, pappa) kommit på att saker kan vara "fina". "Fin sko", "fin häst", "fin mamma".

Idag kom dock det som verkligen fick mammahjärtat att smälta. Jag hade satt honom på cykeln och höll på att spänna fast honom när han tittade på mig och sade, med eftertryck: "Min bästa mamma!".

Herregud vad jag älskar den ungen!