Bortom dimman, del 3

Äh, jag slänger in lite äventyrsberättelse idag igen. Tidigare delar finns här och här.

(Är det förresten någon som har intresse av att läsa detta? Annars kan jag nog hitta annat att skriva om.)

* * *

3.

När kvällen kom invigde jag Iliam i mina planer, och två nätter senare smög vi oss ut, sadlade Rödpanna och Lystass och lät dem stiga upp i luften med oss för att ta oss österut till den stora floden som, enligt myten, rann genom världarna.

Vi följde floden uppströms så långt vi kunde, tills vi nådde en bergvägg där floden, smal och djup, forsade fram genom ett hål i berget.

”Här är det”, sade Iliam och steg av Rödpanna. ”Jag väntar här med drakarna.”

Jag betraktade den smala sprickan där vattnet sprutade fram.

”Jag kan inte ge mig in där”, sade jag. ”Jag kommer att drunkna.”

Jag manade på Lystass igen, fick henne att flyga uppåt längs bergväggen tills hon nådde krönet och fortsatte över det. Vi flög över ett skogklätt landskap, men inga tecken på att floden någonstans rann in i berget stod att finna.

Jag återvände till Iliam, villrådig.

Vi ägnade hela eftermiddagen åt att försöka hitta en lösning. Simma in och vända om jag inte hittade gränsen? Nej, jag skulle dras ner i forsen. Flyga upp ovanför vattnet och försöka klättra ner för att se om det fanns något litet utrymme jag kunde klämma mig genom? Nej, klipporna var våta och hala av vattenstänk och mossa, och jag visste inte om min magi var stark nog att kunna hålla mig i luften tillräckligt länge. Men om vi knöt ett rep om mig? Nej, något så långt och starkt rep hade vi inte. Vi försökte ropa på flodens folk för att höra om de visste något, men antingen ville de inte hjälpa oss eller så hörde de oss inte. Kanske det inte ens bodde något folk i vattnet här. Vi försökte använda magi för att stilla vattnet, eller sänka nivån på det, men vi lyckades inte och efter ett par försök var vi för trötta för att det skulle vara någon idé.

Till slut föll mörkret och vi gjorde upp en eld och åt middag istället.

Jag kunde inte somna. Jag låg och vred mig och funderade fram och tillbaka, och vad som hela tiden återvände till mina tankar var det där med människoblodet. Om det nu var nyckeln – hur skulle den användas för att låsa upp porten mellan världarna? Jag satte mig upp med min mantel omkring mig och betraktade floden där den forsade ut ur berget under ständigt dån. Dimslöjor lekte över vattnet. Var det dimman mellan världarna? Var det så enkelt? Nej, det kunde jag inte tänka mig. Jag tittade upp mot fullmånen för att be om råd, men hon tittade åt ett annat håll och ville inte svara. Jag betraktade den mörka stranden på andra sidan floden, och jag såg upp mot himlen ovanför stranden.

Då såg jag plötsligt något märkligt. Det var något som inte stämde med stjärnbilderna, det var som om det gick en skarv tvärs över himlen, och stjärnorna på andra sidan skarven var mindre och svagare. Dessutom kände jag inte igen dem. Jag väckte Iliam, ruskade honom ivrigt och kunde knappt vänta tills han gnuggat sömnen ur ögonen.

”Titta, titta!” Jag pekade, Iliam muttrade, jag pekade igen och då såg också han.

Han blev genast klarvaken och lika ivrig som jag.

”Där är det, det måste vara där!”

”Jag måste till andra stranden, ser du, skarven verkar gå rakt över den. Jag tar draken…”

”Nej, flyg själv istället.”

”Nej, tänk om jag behöver magi när jag ska över gränsen? Det behöver jag säkert, tänk på att man kan använda en kristall också, det måste ju betyda att man behöver magi?”

”Det är sant. Men jag tror inte du ska ta en drake, tänk om gränsen går precis i strandlinjen och draken inte kan passera den?”

”Ja, då återstår bara att simma då”, sade jag och tog av mig manteln. Jag började dra av mig tröjan, men hejdade mig när jag hörde Iliams skratt.

”Så du tänker anlända naken och dyngsur till en främmande värld? Ja, inte vet jag, men det slår mig som lite… vågat. Du har faktiskt ingen aning om var du hamnar.”

”I en skog”, sade jag och pekade.

”Var inte så säker på det. Jag tror att själva skogen är i vår värld. Gränsen verkar ju gå ovanför den, eller framför den. Vem vet, du kanske dimper ner vid människodrottningens middagsbord!”

Just det betvivlade jag, men han hade en poäng. Vi hade just kommit fram till att den enda lösningen var att flyga med draken upp till bergskrönet ovanför floden, och sedan klättra ner till andra stranden, när en liten röst nere vid vattnet sade:

”Ursäkta?”

Vi tittade dit och såg att en flodnymf hade krupit upp till hälften ur vattnet.

”Vi ropade på er förut!” utbrast jag, men Iliam hyssjade på mig.

”Kära flodfröken, vi hälsar dig”, sade han istället artigt som man naturligtvis skulle. Jag stämde mumlande in i hans hälsning och skämdes lite.

Den lilla nymfen log. Hon skimrade blåaktigt i månskenet. Hennes ögon var alldeles svarta och hennes tänder vassa.

”Jag hörde var ni pratade om”, sade hon. ”Den ljushårige” – hon pekade på mig – ”vill komma över till andra stranden för att söka gränsen mellan världarna.”

”Känner fröken till den?” frågade Iliam ivrigt.

”Den finns där”, sade hon, ”men bara vissa kan passera den. Och bara under vissa tider.”

”Jag tror jag kan passera”, sade jag. ”Jag har människoblod i ådrorna. Men vilken tid är den rätta?”

Hon log igen och pekade uppåt.

”Fullmånenätter brukar vara bra”, sade hon. ”Och blod vill alltid hem till sin egen värld, så beroende på hur mycket det finns i dig har du det lätt eller svårt. Men du måste gå över vattnet, för där är gränsen, och bara då reser sig dimman.”

”Så jag måste flyga i alla fall”, sade jag dystert. Magisk styrka kommer ofta med åren, och ni får tänka på att jag bara var sjutton år. Det jag orkade dra ur jorden skulle aldrig räcka både till en flygning och en passage mellan världarna.

Nymfen log bredare och kröp högre upp ur vattnet. Hon var större än jag hade trott, såg jag nu, inte riktigt som en älva men nästan. Tack och lov var hon inte naken, som flodfolk är ibland, utan klädd i någon sorts silverglittrande dress med ben.

”Bara för att jag så sällan ser älvor här ute”, sade hon, ”och bara för att du har hår som är som månljus, så ska jag bära dig. Men då får du lova mig en sak!”

Alla vet att när någon säger så, då kommer det att sluta med att man har lovat bort sin förstfödda eller något i den stilen.

”Ja, vadå?” frågade jag följaktligen ganska dystert.

”Jag har en syster”, sade nymfen. ”Sella heter hon. Hon förirrade sig in i människornas värld av misstag, hon kom i vägen för en älvmagiker som kom ångande den här vägen för en massa år sedan. Han kom tillbaka, men hon blev kvar. Jag skulle så gärna vilja veta om hon lever och hur hon mår, och kanske, kanske, om du träffar henne, kan du hjälpa henne att ta sig tillbaka, om hon vill. Tror du att du kan göra det? Fråga om någon har sett min syster Sella och försöka hjälpa henne. Hälsa från Semsa.”

”Och vad händer om jag inte hittar henne?” undrade jag misstänksamt. Jag ville inte spendera resten av mitt liv i en främmande värld medan jag letade efter en flodnymf som inte stod att finna. En menande blick från Iliam tydde på att han hade tänkt på samma sak.

”Det räcker med att du försöker”, sade nymfen. ”Jag menar det. Om du så bara frågar en person, om du så bara tittar i ett enda vattenbryn… Det räcker, bara du gör ett allvarligt försök. Snälla?”

”Ja, ja, det kan jag väl gå med på”, sade jag.

”Det verkar riskfritt”, höll Iliam med.

Semsa sträckte upp sina händer, och med viss bävan ställde jag min ena fot mot hennes lilla handflata. Jag kände magin där, det var som om hon höll en osynlig bricka. Jag kände mig genast tryggare och vågade flytta över min tyngd innan jag flyttade också den andra foten till hennes händer. Brickan rubbades in ens, och snart simmade hon bort från stranden medan jag stod där och liksom svävade precis över vattenytan utan att göra någonting.

”Jag måste släppa dig när vi ser dimman”, sade Semsa, ”annars följer jag också med och det hade jag inte tänkt mig. Och du måste själv mana fram dimman för att kunna träda igenom gränsen.”

Jag hoppades att jag skulle klara det. Jag hade ju aldrig gjort något sådant förut. Jag började dra upp kraft ur jorden, vilket var svårt eftersom floden och allt vatten var i vägen.

”Ta magi från vattnet istället”, föreslog Semsa som märkte vad jag höll på med.

”Kan jag det?”

”Jag vet inte. Men det är var jag gör.”

Jag slöt ögonen och försökte. Det var annorlunda, för jorden är stilla och kompakt, medan vattnet rör sig och rinner undan. Jorden är långsam, vattnet är snabbt, men när jag väl hade insett den skillnaden var det förvånansvärt lätt att anpassa mig och dra upp magi ur vattnet istället. Jag använde magin för att leta efter människoblodet inom mig, det som skulle ta mig över gränsen. Det var lite som att hela, när man letar i kroppen efter det som är fel och försöker ställa det till rätta igen, och helande var jag hyfsat duktig på. Jag hittade något inom mig, en mycket liten del som liksom inte stämde ihop med resten av mig, och fokuserade på den delen.

”Vi är nästan framme nu”, sade Semsa och stannade. Hon flämtade lite, det var väl trots allt ganska jobbigt att både simma och använda magi och bära en nästan fullvuxen älva samtidigt.

Jag öppnade ögonen och såg den framför mig, dimman. Den var tunnare än jag hade trott, liksom undflyende, och jag förstod att den måste bli starkare för att jag skulle kunna ta mig igenom. Jag använde all kraft jag tagit från vattnet och släppte loss den där lilla biten i mig som inte stämde.

Se så. Ge dig av hemåt. Och ta mig med dig!

Dimman tätnade, och innan jag hann fundera över vad jag egentligen höll på med tog jag ett stort kliv från Semsas händer och gick rakt in i dimman.