Smakprov ur "Skymningstid" - enter Gro

Efter allt detta prat om "Skymningstid" är det väl inte mer än rätt än att jag bjuder på ett smakprov. Den här texten är betydligt mer redigerad än "Bortom dimman" som jag publicerat de inledande kapitlen på här, här och här. Därmed inte sagt att den är färdig. Finputsning behövs fortfarande. Det är också möjligt att det är lite väl mycket namn och platser, med tanke på att detta, som upplägget ser ut nu, är bokens andra kapitel, och det första där vi möter Gro.

Tyck gärna till! Jag kan ta kritik, oroa er inte!

* * *

Gro satt tyst i kaffehusets sorl. Hennes sällskap hade inte dykt upp än.

Inte för att hon längtade efter honom, precis. Att dricka kaffe ihop med Miguel Saval var en idé som kändes sämre och sämre ju längre hon väntade (hade han rentav ångrat sig?). Hade det inte varit för att fru Rimsare bett henne hade hon rest sig och gått därifrån.

Å andra sidan var bakelserna på Bertz Kaffehus berömda. Hon kunde överleva herr Savals sällskap om han bjöd henne på en sådan.

Gro blåste ut lite luft genom spetsade läppar och såg sig omkring. Vid bordet bredvid henne satt två män, en lite äldre med rödlätt hår, mörk skjorta och brun sidenväst, och en yngre med mörkt, kortsnaggat hår och bruten näsa. Hon kunde inte höra vad de talade om i sorlet från kaffehusets gäster, men den äldre mannen såg ut att skämta och skratta, medan den yngre såg avvaktande ut. Den äldre frågade något, den yngre gav ett långt svar, sgav till ett något ansträngt skratt medan han pratade. Hans blick seglade iväg och råkade möta hennes samtidigt som en plötslig ljudlucka i bakgrundssorlet gjorde att Gro hörde hans ord.

”Så det var så det gick till i alla fall.”

Den välbekanta känslan av en klyfta som öppnade sig, som hon sögs in i, kom över henne, en svallvåg av osorterade känslor och tankar, ur vilka en utkristalliserade sig, mannens känsla inför sina egna ord.

Det han sade var lögn. Vad det än handlade om, så var det lögn.

Gro såg genast bort och betraktade istället ett par unga mammor ett par bord bort, den sortens mammor (tänkte Gro) som dricker kaffe på stan bara för att visa upp sina dyrt utstyrda ungar och broderade bärsjalar. Hon log reflexmässigt mot det ena spädbarnet, vars mörka ögon tittade på henne över moderns axel. Barnet rapade och kräktes lite på sin mors sidenklänning, men modern lät sig inte bekommas, utan torkade vant bort spyan innan hon lade barnet till bröstet igen, utan att för ett ögonblick avbryta samtalet med sin väninna.

Gro tänkte att så där hade hon sett sin egen mor göra många gånger, allt medan barnskaran växte år för år och stugan blev trängre och trängre. Hon kände sig lite vänligare stämd mot de rika mödrarna.

En av kaffehusets uppasserskor, med lika perfekt förkläde som hårknut, gjorde en sväng förbi Gros bord med en blick som antydde att hon borde beställa snart.

”Mitt sällskap är här när som helst”, förklarade Gro.

Hennes irritation växte. Först ägnade herr Saval ett par månader åt att dyka upp i hennes väg, envetet artig. Och nu, när hon väl gått med på att dricka kaffe med honom, så lät han henne vänta så här!

Hans intresse var inte romantiskt, det var Gro övertygad om, även om hennes rumskamrat trodde motsatsen och ständigt pikade henne för den stilige ”herr S”. Sheila hade blivit överlycklig när hon fick höra att Gro skulle på träff, och Gro hade haft visst sjå att avvärja hennes iver att låna Gro läppsmink och örhängen och handskar och allt vad det var. Nej, det fanns andra orsaker, att döma av det fru Rimsare hade sagt. Nyfikenhet trängdes med oro inom Gro.

Männen vid bordet intill reste sig, skakade hand, sade något om att träffas imorgon innan de trängde sig förbi hennes bord på väg ut. Gro slog ner blicken när den yngre av dem gick förbi. Hon ville inte riskera att se in i honom igen. Hon kände en svag doftvåg från honom, badhus och diskret parfym. Han om direkt från barberaren, gissade hon.

”Fröken Sigarsdotter! Förlåt att jag är sen.” Miguel Saval stod framför henne, lika leende som alltid, det där leendet som var lite för charmerande för att kännas äkta. Han lyckades till och med hålla kvar leendet medan han kastade en blick mot mannen med den brutna näsan och rynkade ögonbrynen för ett ögonblick. Gro log till svar, stelare.

”Det gör inget, jag hann knappt mer än sätta mig.”

De beställde. Herr Saval drack kaffe, Gro föredrog choklad. Gro kunde inte heller motstå en fluffig chokladbakelse. Den var dyr, men hon tyckte att herr Saval gott kunde bjuda henne på den, oavsett vilken sorts baktankar han hade med det här mötet. Den var ljuvlig och värd vartenda öre hon inte betalade för den.

Miguel Saval arbetade för Ursies guvernör. Så mycket hade han låtit undslippa vid de tillfällen hans vägar som av en händelse hade korsat Gros. Han befann sig ganska långt ner i administrationen, hade han sagt, en sorts kurir, ständigt på resande fot. Mellan småprat om sensommarvädret, den nyupptäckta kontinenten alla talade om och vilka ämnen Gro läste den här terminen, smög han in att han skulle ge sig iväg igen dagen därpå och (något senare) att han hade något han ville be Gro om.

Han såg rentav förlägen ut.

”Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här…, började han. ”Men saken är den, förstår du, Gro… Får jag kalla dig Gro?”

Gro var inte helt bekväm med detta, men trots det nickade hon innan hon egentligen hann hejda sig. Fru Rimsare hade ju bett henne hålla sig väl med honom.

”Jo, Gro, saken är den att jag har lite ouppklarade affärer med din mentor.”

”Med min mentor?” upprepade Gro.

”Med fru Rimsare”, förklarade Miguel Saval, som om det behövdes.

”Ouppklarade affärer?”

Jag låter som ett eko.

Miguel drog handen genom sitt svarta hår, knackade fingertopparna mot varandra och lutade sig fram.

”Faktum är att hon är skyldig mig, eller min chef egentligen, en gentjänst, kan man väl säga. Och vi tror inte hon har för avsikt att infria den. Så vad jag skulle vilja be dig om är att om du kan hålla ett öga på henne, så att hon inte…”

”Vänta här nu”, utbrast Gro och rätade på sig. ”Vänta här nu. Ber ni mig spionera på fru Rimsare?”

”Snälla, säg Miguel, för all del.”

Gro viftade irriterat med händerna. Hon hade just blivit ombedd att spionera på sin mentor och välgörare, och karlen pratade etikett.

”Ursäkta, Miguel, men tror du inte att jag kommer att gå raka vägen till henne och berätta det här? Fru Rimsare är min vän och har hjälpt mig oerhört mycket, varför skulle jag spionera på henne? Och vadå ”hålla ett öga”, förresten?”

Miguel skrattade till.

”Jag är ledsen, men din kära mentor är inte riktigt den du tycks tro. Hur tror du hon fick tjänsten vid universitetet? Hon behövde komma bort från Beginsborg, fort och säkert, och min chef hjälpte henne. Som tack skulle hon ta reda på vissa saker och vidarebefordra dem till honom, via mig. Så har inte skett, och nu tror vi att hon är på väg att ge sig av igen. Så ser du minsta tecken på att hon planerar en flykt, eller resa, var så snäll och gå raka vägen till regeringsbyggnaden, till Kelvers flygel, och prata med Kethe Atell.”

”Kethe Atell?” upprepade Gro skeptiskt.

”Min chef.”

Gro tittade på honom.

”Hon behövde komma bort från Beginsborg fort? Varför då? Jag har fortfarande inte fått någon anledning att spionera på henne. Jag vet inte vem ni är, Miguel Saval, eller vem den här Kethe Atell ni arbetar för är, men ni förolämpar mig som tar mig för en illojal…”

”Pretendentkriget”, avbröt Miguel med plötslig kyla i rösten. ”Minns du det? Eller är du för ung?”

Minnen av en snöig vinter när desertörer kommit till Gros hemby blixtrade förbi. Hon mindes hur en av dem hade ljugit, och hur hon hade sett det. Det var första gången hon insåg att hon inte var som andra.

”Kommer du ihåg vad segrarna gjorde med förlorarna? Minns du massakern i Skesala?”

Gro nickade. Hon hade bara varit åtta år, men hört hur de vuxna frikostigt utbytte makabra detaljer hon så här i efterhand visste att ingen kunnat verifiera.

”Den hade kunnat förhindrats. Gro, du kanske tror att fru Rimsare är en oförarglig dam med filantropiska böjelser, men hon är i själva verket en av de mäktigaste magiker vi har haft i landet. Och hon var en av de magiker som kände till vad som skulle hända i Skesala, men hon lyfte inte ett finger trots att hon hade makt att stoppa det.”

Gro skruvade på sig när herr Saval började prata om magiker. Tyst, ville hon väsa. Man pratar inte om sånt. Inte här!

Bordet bredvid dem var fortfarande tomt och sorlet i lokalen lika högt som förut, så risken att någon hört dem var liten. Men ändå. Det fanns folk som helst ville sätta alla magiker bakom lås och bom, och Gro började misstänka att Miguel Saval var en av dem. Det var säkert det fru Rimsare visste, eller i alla fall anade. Och herr Saval visste Gros koppling till fru Rimsare, och ville utnyttja den för att komma åt den gamla magikern.

Gro reste sig. Hon tog sin boktrave som legat på stolen bredvid henne och lyfte sedan huvudet högt så att hon kom att se ner på Miguel.

”Jag tror er inte”, sade hon föraktfullt. ”Var vänlig och tala inte mer med mig, herr Saval.”

Hon lämnade honom vid bordet och trängde sig ut mellan stolar och människor, ut på gatan där vagnskrammel och folksorl blandades med bruset av höstvindarnas allt friskare lek med trädkronorna.

Problemet var att Gro inte kände någonting, inte ens skuggan av något, som indikerade att Miguel Saval hade ljugit.